Vi står vid ett vägskäl, sade den brittiske premiärministern Keir Starmer och såg allvarlig ut på det gemensamma mötet med Volodymyr Zelenskyj och ett tjugotal europeiska ledare under söndagen. Europa måste kliva fram. Det är inte läge för fler ord nu utan handling, konstaterade Starmer.

I detta har han helt rätt. Fortsatt stöd för Ukraina var ett tydligt budskap, och här hade den brittiske ledaren flera konkreta punkter. Starmer har tagit på sig den europeiska ledartröjan tillsammans med Macron, och premiärministern utlovade både brittisktillverkade luftvärnsrobotar och fredsbevarande trupper och flygplan efter en framtida fred.

Keir Starmer har vuxit in i rollen som brittisk premiärminister. Han har på kort tid både både lyckats komma väl överens med Trump och samtidigt samla större delen av Europa runt Ukraina. Målet nu är en fransk-brittisk fredsplan och en villigas koalition för fred där flera länder är redo att delta med säkerhetsgarantier efter ett eldupphör.

Vilka är beredda att delta med trupper förutom Storbritannien och Frankrike? Italien, ryktas det om, och Kanada. Men Spanien har sagt nej, och Tyskland kan vi räkna bort. Starmer var också tydlig med att detta inte kommer att gå utan amerikanskt stöd, och redan där går det att ifrågasätta realismen i det europeiska fredsförsöket.

Först ska alltså USA övertygas och ge tummen upp, vilket oaktat innehåll lär bli svårt eftersom Donald Trumps självbild av att vara den ende mannen på planeten som kan ordna fred i Ukraina knappast skulle tillåta detta. Sedan väntar en ännu svårare utmaning, nämligen att få Ryssland att gå med på planen. Ryssarna har sagt blankt nej till europeiska fredsbevarande styrkor på plats i Ukraina.

Vi ska inte döma ut detta helt i förväg, även om det ser oerhört svårt ut. Alla seriösa försök är värda att prövas. Viktigast av det som kommit ut från det Starmer har inlett är det orubbade stödet för Ukraina. Det är inget snack om att Europa står kvar vid Ukrainas sida.

Insikten om att Europa måste se om sitt eget hus börjar sjunka in. Men kommer vi lyckas gå från ord till handling? Och kommer det räcka även om vi gör det? Tittar vi på Europas de facto storlek borde vi ha bättre självförtroende än vi faktiskt har. Polens premiärminister Donald Tusk säger att Europas länder måste inse att de tillsammans kan bli en kraftfull spelare i världen, och han konstaterar:

Lyssna på hur det låter. 500 miljoner européer ber 300 miljoner amerikaner att skydda dem från 140 miljoner ryssar. Om du kan räkna – räkna i så fall med dig själv!

Ulf Kristersson betonar att Europa nu måste rusta upp för att kunna försvara vår egen kontinent, men han låter meddela att Sverige endast ställer upp på säkerhetsgarantier för Ukraina om USA gör det. Därmed låter vi USA diktera vårt Ukrainastöd, vilket är en smula förvånande. Eller kanske inte. Sverige är uppenbart försiktigt med att stöta sig med USA, och man kan tro att DCA-avtalet inte gör det lättare.

I realiteten är det väl emellertid så att Europa kan göra ganska lite utan USA. Militärt är vi tätt sammanlänkade, vilket gör det oerhört svårt att göra något på egen hand. De europeiska Natomedlemmarna uppges inte ens kunna förflytta all sin trupp utan amerikansk hjälp.

Mycket är osäkert just nu. Europa står vid ett vägskäl, men det gör även USA. Ska de släppa Ukraina helt och hållet och göra upp med Putin? Det är onekligen i den riktningen Trump rör sig just nu. Eller ska de inse att det är dumt att alienera sina allierade och sätta tilltron till en modern rysk tsar?

I tider av mörker och oro är det tryggt att se ledare som Finlands president Alexander Stubb. Lugn. Intelligent. Resonabel. Om världspolitiken hade fler av hans kaliber hade världen varit en bättre plats. Nu är han blott en av ytterst få med denna skärpa på högsta nivå.