”Så här får det aldrig bli igen.” Den svenska försvarsmakten genomgår just nu en dyr upprustning efter decennier av nedrustning och nedläggningar. DN konstaterar baksidorna med att rusta upp på detta sätt. Det kostar enorma summor och går ändå inte alls så snabbt som önskas. Detta är priset för den eviga fredens politik som det politiska etablissemanget predikade på 90-talet.

Det svenska försvaret monterades ned i största möjliga politiska enighet i den lagstiftande församlingen. Knappast någon invände när Försvarsmaktens anslag kapades år för år och regementen lades ned över hela landet. Här fanns nämligen massor av pengar att hämta till roligare saker. Politiker som ville strössla godis över väljarna på andra områden använde försvarsbudgeten som ett slags öppen sparbössa.

Upprustningen av det militära och civila försvaret är förstås synnerligen välkommen. Och visst kan man hävda att omvärldsläget är ett annat i dag än för 25 år sedan. Mycket av den eviga fredens politik byggde emellertid på önskningar och förhoppningar om en ljusare framtid mer än krassa analyser. En framtid med ett Ryssland som lämnat sitt sovjetiska ok bakom sig och sökte sig till det demokratiska Väst. En postkommunistisk framtid där land efter land demokratiserades, och där Europa kom samman för första gången.

Det fanns där och då inte riktigt skäl att bevara det gamla försvaret som det var. Men den takt med vilken i princip all försvarsförmåga nedmonterades var anmärkningsvärd, särskilt som den byggde just på fredsantaganden och förhoppningar om andra länders goda avsikter. Försvaret kom inte att betraktas som en nödvändig försäkring utan som en finansiell börda och ett slags spöke från en svunnen tid. Ett särintresse.

”Så här får det aldrig bli igen.” Tyvärr har det redan hänt på andra områden och kommer med all säkerhet att hända igen. Pendeln svänger nämligen snabbt i svensk politik. De tvära kasten i migrationspolitiken är ett exempel. Hattandet i skolpolitiken är ett annat.

Försvarspolitiken kräver långa penseldrag. Här behövs stabilitet över tid, i både inriktning och finansiering. Den enigheten verkar ungefär lika bred nu som när politikerna monterades ned alltsammans, vilket är positivt. Men det finns fortfarande många frågetecken om det framtida försvarets kapacitet.

Vid sidan om att steppa upp den egna kapaciteten har Sverige lovat Ukraina ett stöd på 25 miljarder årligen fram till 2026, något som utan Gripen ser ut att bli omöjligt att uppnå. Vi har helt enkelt inte tillräckligt med materiel.

Hur välkomna de försvarssatsningar som nu görs än är, är det svårt att komma ifrån känslan att politikerna rustar upp utan att på riktigt tro att det finns risk för en militär konflikt. De tror egentligen inte på risken för militär konflikt. Är det en upprustning för syns skull?

Att utöka manskapet, sätta upp nya brigader och köpa in materiel och ammunition är givetvis nödvändigt, men något som helt verkar ha glömts bort är drönarna. Kriget i Ukraina är i hög grad en konflikt som bygger på drönar- och telekrigföring, och detta är rimligen en läxa som alla länder behöver göra. I synnerhet Sverige som pekar ut Ryssland som vår mest uppenbara fiende.

Ukraina har satt som mål att producera minst fyra miljoner FPV-drönare årligen. Dessa är att likställa vid ammunition, förbrukningsvaror. Hur ser Sveriges drönarkapacitet ut? Inte bra, vad det verkar. Försvaret måste få kosta, och dessvärre blir allt dyrare när alla länder rustar upp samtidigt och slåss om det lilla som produceras. Ledtiderna är långa. Drönare kan vi emellertid tillverka själva om vi vill. Men det kanske måste upphandlas först?

Både politikerna och Försvarsmakten måste bestämma sig för om de vill se en upprustning för att möta verkliga angrepp eller om det huvudsakligen handlar om att se ansvarstagande ut inför väljarna.