Ännu ett år är till ända. Vi går mot ljusare tider, men det kommer inte märkas på annat håll än eftermiddagshimlen. Ekonomin bromsar in, räntan lär stiga ytterligare och inflationen är fortsatt hög. Många har nu en klump i magen i väntan på elräkningen för december.

Det är kort sagt ett stökigt 2023 som väntar. Sveriges Natoprocess väntas fortsätta, kanske under alltmer förnedrande former. Regeringen har emellertid en fördel jämfört med den rödgröna röra som Stefan Löfven ledde: en riksdagsmajoritet. Det som Ulf Kristersson vill genomföra kan han också genomföra, givet att han lyckas få sina samarbetspartier med sig.

Detta öppnar upp för potentiellt sett stora och viktiga förändringar i svensk politik. Det gör också att det blir svårare att skylla ifrån sig när reformer uteblir. Man kan inte gärna, som SD:s Oscar Sjöstedt, skylla på att verkligheten kom emellan.

Utgångsläget är annars allt annat än lovande. Sällan har en regering satts att styra Sverige i ett så här besvärligt läge med både hög inflation, stigande räntor och krig i vårt närområde. Kristersson gör gott i att motbevisa alla rykten om honom som en svag och lat ledare som inte får något gjort.

En prioritet för den nya regeringen är kriminaliteten. Oavsett vilka åtgärder som vidtas nu lär vi dock inte se resultat än på flera år. Därför kan fokus inte enbart ligga på kriminalpolitiken. Sverige behöver en skattereform, vilket både M och SD har pratat om länge. Seså, få det gjort då.

Sverige behöver en bidragsreform som skär bort flerbarnstillägg och omöjliggör att bidrag genererar en högre inkomst än ett vanligt arbete.

Sverige behöver en skola som fokuserar på kunskap och studiero, floskler som många politiker upprepat genom åren men som ingen regering lyckats åstadkomma. Ett ökat statligt ansvarstagande kombinerat med hårdare kontroll av skolor som inte sköter sig kan tyckas vara en självklarhet. Seså, leverera.

Sverige är i behov av stora förändringar. Huruvida den sittande regeringen kan leverera någonting av det som behövs är högst tveksamt. Men Tidögänget är den enda realistiska chansen vi har till att få till stånd en vändning.

Låt oss åtminstone konstatera att 2023 kommer bli ett intressant år.

¤¤¤

Jag vill rikta ett varmt tack till er läsare för året som gått. Tack för att ni läser, kommenterar och gnabbar i kommentarsfältet. Tack för att ni fortfarande hänger kvar. Och tack också för att ni oftast håller en nivå som gör det enkelt för mig som bloggägare att släppa igenom era kommentarer.

Slutligen vill jag även tacka er som gjort donationer under året, stora som små, enstaka såväl som löpande. Ni vet vilka ni är. Tack för ert stöd!


Jag vill önska alla läsare ett Gott Nytt År!


Bloggåret 2022 i urval

December: Wokehotet mot våra traditioner
November: Den humanitära stormaktens fall
Oktober: Revanschen
September: Om att sakna sitt land
Augusti: Tänk om det redan är för sent?
Juli: Abortfrågan är inte alls enkel
Juni: Ofredsår
Maj: Med ådahlsk självsäkerhet
April: Slakten
Mars: Svensken och stridsviljan
Februari: Politikens kameleonter
Januari: Att marschera i takt i världens mest toleranta land