Vladimir Putins beslut att invadera Ukraina har chockat världen. Många säger att vi inte borde vara förvånade. Den ryske ledarens maktambitioner kan spåras decennier bakåt i tiden. Putins aggression mot Georgien, hans uttalande 2005 om Sovjetunionens fall som 1900-talets ”största geopolitiska katastrof” och givetvis annekteringen av Krim och stödet till separatisterna i Donbass – gör sammantaget att vi inte borde vara ett dugg överraskande.

Man ska vara försiktig med liknelser till Adolf Hitler, men i fallet med den tyske diktatorn stod hans planer att läsa redan i Mein Kampf. Men då, precis som nu, ville de flesta inte tro att det skulle bli fullt så illa. Vi människor har svårt att ta till oss att det värsta faktiskt kan hända.

Trots att Stalin var fullt medveten om Hitlers visioner för Ryssland bad han alla som varnade för en tysk invasion fara åt helvete. Den 22 juni 1941 motbevisades den sovjetiske diktatorn. En naiv omvärld hade redan 1939 fått se vad Hitler gick för. Nu ser vi vad Putin går för. Eftersom ett oprovocerat anfallskrig mot ett demokratiskt grannland är så främmande för demokratiskt sinnade västerlänningar, ville de flesta inte tro att det värsta skulle hända den här gången heller. Nu har det hänt.

Putin är ett rovdjur som vill ta det han kan. Ett mål är att underminera och splittra väst och vinna geopolitiska fördelar. Belarus har Ryssland i praktiken redan i sin hand, där behövs ingen militär insats. Ukraina måste tvingas på knä med våld. Frågan är vad nästa steg blir. Kommer Putin nöja sig med att tillsätta en marionettregering i Kyiv och behärska territoriet militärt utan att behöva ockupera hela landet, eller är detta endast ett steg mot något mycket större, något ännu värre?

President Zelenskij stannar än så länge i huvudstaden och sänder dagligen via Twitter. Kyivs borgmästare, den forne världsmästaren i boxning Vitalij Klytjko, verkar ha anslutit till den ukrainska armén. Båda kunde ha flytt för länge sedan men väljer alltså att stanna, åtminstone än så länge.

Kanske har Zelenskij dragit slutsatsen att det enda sättet att stå emot det ryska anfallet längre än bara timmar och dagar är att tvinga ryssarna till gatustrider i huvudstaden. Att tvinga angriparen att erövra staden gata för gata, hus för hus. Detta förutsätter emellertid att ukrainarna har både folk och ammunition att stå emot.

Det ryska anfallet på Ukraina känns förstås lite extra för oss svenskar. Dels på grund av den geografiska närheten men också för att det som etnisk svensk är lättare att identifiera sig med det ukrainska folkets vedermödor än med folk i Mellanöstern.

Kriget väcker många tankar. Hur skulle jag agera i en liknande situation? Skulle jag stanna och slåss eller fegt fly ut på landet? Uppenbarligen går många med liknande frågor, ty Hemvärnet har fått rekordmånga ansökningar. Stödet för ett svenskt Natsomedlemskap växer just nu, men det återstår att se hur långvarigt det är.

Kommer kriget i Ukraina få fler att öppna ögonen för vad som faktiskt är viktigt? Att det är vårt militära och civila försvar, vår polis, vårt rättsväsende och andra delar av själva ryggraden i ett modernt och välfungerande land som vi ska prioritera. Inte allt trams som vi under decennier har lagt enorma resurser på. Jag tror det när jag ser det.

Sverige.