Ännu en kraftig explosion i ett flerfamiljshus. Ännu ett förmodat bombdåd som sätter skräck i vanligt folk. Och ännu ett meningslöst och tafatt framträdande av vår så kallade regering.

Vi räknar över utförda 60 sprängningar i år. Eller låt oss kalla det för vad det är: bombdåd. Sprängningar sker på byggarbetsplatser. Vi har kommit till en punkt då vi vant oss vid denna situation. Obehaget hos alltfler människor är påtagligt, men ingen blir längre förvånad över de alltmer spektakulära dåden. De är en del av vår vardag nu.

Särskilt noteras reaktionerna från synbart desillusionerade socialdemokrater. ”Vi kan inte ha det så här längre”, suckas det. Aldrig verkar dessa människor – ledarskribenter, krönikörer och andra – ställa sig frågan hur de själva har bidragit till denna utveckling genom att rösta som de har gjort.

Det kan tyckas vara en trött anklagelse, men politiska prioriteringar spelar roll. Om man som väljare helt nedprioriterar rättspolitiken, röstar för en vettlös migrationspolitik och tror på enhörningar går det förr eller senare överstyr. Det politiska etablissemanget, valt av folket och understött av symbiosmedia, har pressat reaktorn för hårt. Nu kommer smällen. Eller smällarna.

Med bara veckor kvar tills Stefan Löfven lämnar rollen som statsminister och partiordförande spekuleras det i vilket eftermäle han kommer att få. Att han mot alla odds lyckades behålla makten, gissar många.

Det är möjligt. Men ett mer troligt och kännbart eftermäle är att Sverige under Löfvens ledning slog rekord i skjutvapenvåld och bombdåd. Vi kommer att minnas hans regeringstid som åren då Sverige drabbades av ett terrordåd begånget av en illegal invandrare som inte borde ha varit här. Som åren då poliser mördades, barn sköts ihjäl och förskolebarn hamnade i kulregnet när de lekte ute. Som tiden när vi hade en handlingsförlamad regering som rapade allt tröttare floskler vid varje presskonferens.

Om jag var ansvarig för denna utveckling skulle jag inte våga visa mig ute. Statsministern kallar i stället till pressträff bara för att få stå framför en kamera. Något att säga under tisdagen hade han inte. Inte hans inrikesminister heller. De ville, som det heter, inte spekulera.

”Utvärdera mig på jobben”, sade Löfven inför valet 2014 när han lovade EU:s lägsta arbetslöshet 2020. Det gick inte så bra, det heller. Men framför allt är det Sverige Löfven lämnar över ett sönderskjutet land präglat av splittring, växande misstro och hopplöshet.

Kulhålen i människor och fasader vittnar om socialdemokratins misslyckande tydligare än all arbetslöshetsstatistik sammantaget.

Tidigare bloggat:
Draksådd