Det som hände under onsdagen i Washington D.C. har fångat uppmärksamheten hos en hel värld. Inget konstigt i det, bilderna av intrånget i den amerikanska kongressen är onekligen mycket dramatiska. En polis och fyra aktivister förlorade livet i vad som har beskrivits som ett försök från Donald Trump att avskaffa den amerikanska demokratin.

En dylik stormning av ett parlament är inget vi är vana att se i västliga demokratier. Just därför talades det efteråt om att USA skämt ut sig inför världen. Trump får hela skulden och den nyvalde presidenten Joe Biden passar på att spela landsfader. Hans försök att ena landet lär emellertid misslyckas, och det finns goda skäl till det.

Oavsett vilka sympatier var och en har bör de flesta kunna enas om att det som skedde inte var acceptabelt. Att demonstrera och protestera är var medborgares rätt, men att storma in i och vandalisera en parlamentsbyggnad är inget vi ägnar oss åt i demokratiska stater.

Det har funnits många varningstecken en längre tid, och bedömare har också ställt frågan vad som händer när Trumps mer extrema följare anser att presidenten inte har levt upp till deras förväntningar. Vägen till våld låg hela tiden öppen, och i detta fall var det inte brutna vallöften per se utan en valförlust som blev den tändande gnistan.

Med detta sagt finns det en fråga som bör ställas: finns det ett tillfälle när det är rätt att tåga mot ett lands parlament i syfte att störta en regim, förändra ett valresultat eller åstadkomma någon annan sorts förändring? Om svaret är ja, var går i så fall gränsen för när det är legitimt och inte?

Protestanterna som tvingade sig in i den amerikanska kongressen verkar övertygade om att Trump vann valet och att valsystemet var riggat för att neka honom denna seger, alternativt att det pågick massivt valfusk för att säkra Joe Bidens seger.

De allra flesta verkar, att döma av de bilder som publicerats, mest ha tågat in i kongressen och viftat med flaggor i något slags ögonblicklig känsla av triumf över, ja, oklart vad. Samtidigt är det tydligt att vissa inte bryr sig så mycket om Trump alls utan mest var där för att ställa till med bråk.

Vi beundrar alla det belarusiska folkets mod efter att diktatorn Alexandr Lukasjenko ännu en gång fuskat till sig en valseger. Har det amerikanska folket samma rätt att protestera? Självfallet, men här finns en viktig skillnad: Belarus är en diktatur och USA, med alla sina brister, en demokrati.

Emellertid är den amerikanska demokratin, precis som vår, begränsad och riggad till eliternas fördel. Vänskapskorruptionen och symbiosen mellan värdegrundsmedier, kulturen och den politiska makten är osund, och ur detta perspektiv är protester både väntade och nödvändiga. Trumps väg till makten kan sägas ha varit ett resultat av det missnöje som finns mot hela systemet. Förtroendet för politiker är lågt i USA, och det finns rätt goda skäl till det.

Var då det som inträffade ett kuppförsök? Svaret, om vi frågar statsvetaren Edward Luttwak (som skrivit boken Coup d’État: A Practical Handbook), är ett tydligt nej. Han skriver i Wall Street Journal:

The usual purpose of mobilizing a mass of people and deploying their sheer momentum against the edifices of power, a royal or presidential palace, or a parliament is to seize power—through the act of seizing that iconic building. But that is logically impossible when the ruler is not the enemy to be replaced but rather the intended beneficiary of the insurrection.

 

What happened was certainly not an attempted coup d’état, either. Coups must be subterranean, silent conspiracies that emerge only when the executors move into the seats of power to start issuing orders as the new government. A very large, very noisy and colorful gathering cannot attempt a coup.

 

There have been quite a few cases around the world of what is best described as mass intimidation directed against parliaments. But in all such cases it was some specific law that was wanted or not wanted, which legislators under the gun might then vote for or against. For that to happen, the legislators have to be all gathered in the legislature and kept there to be coerced. Most recently in Beirut last August, Lebanon’s Parliament was besieged by a crowd demanding and forcing the government’s resignation. This conspicuously did not happen in Washington on Wednesday because it was a crowd that invaded the building, not snatch teams sent to seize individual legislators to be cajoled or forced into their seats.

Alltså: det som skedde var inget kuppförsök, inte minst eftersom inkräktarna faktiskt var supportrar till den sittande regeringen. Däremot var det ett, visserligen synnerligen taffligt, försök att stoppa processen som skulle få Biden slutgiltigt vald till nästa president.

Resultatet blev ett i princip universellt avståndstagande från aktionen – och att Trump kastades ut permanent från Twitter.

Apropå värdegrundsstyrda medier har alltså Twitter nu stängt dörren för Trump (men håller den öppen för både Irans ayatolla Khamenei och Venezuelas diktator Maduro) och Facebook och Instagram låst hans konto på obestämd tid. Det säger också något om vår samtid – och de värderingar vissa säger sig försvara.