År 2020 kommer gå till historien som ett av de mer dramatiska åren på flera decennier. Pandemin som började koppla greppet om västvärlden i mars har krossat liv, ekonomier och lett världen in i ekonomisk turbulens.

Företag går omkull, livsverk raseras, och även om jag får medge att jag saknar sympati för de stenrika PK-komiker som högljutt gnäller över att de inte kan tälja guld med smörkniv längre, är det onekligen så att många människor prövas nu. Vi prövas i vår pliktkänsla och i vårt förhållande till auktoriteter, men också i vår relation till andra människor. Vad som är rätt och fel att göra tvistar vi dagligen om, och detta gäller i högsta grad landets politiska ledning.

Ingen har facit, ingen vet exakt vad som hade varit rätt i varje givet läge. Alla regeringar och politiska styren kommer bedömas utifrån hur pandemin slog mot det enskilda landet. I ett sådant osäkert läge hade ödmjukhet varit en dygd. Regeringen och Folkhälsomyndighetens fortsatt kaxiga attityd är därför svårbegriplig. Nu om någonsin finns det skäl för eftertanke och en öppenhet för andra åsikter. Socialdemokratin tycks emellertid vaccinerad mot detta, och ingen är väl förvånad över den saken.

Somliga, inte minst till höger på den politiska skalan, verkar få något vått i blicken och brallan när det diskuteras hårdare tag, fler förbud, helst fullständig nedstängning av samhället. De vill uppenbarligen se statens kalla knutna näve i aktion. Som om det inte räckte med att vi i praktiken inte ens kan hålla gudstjänster, bröllop och begravningar längre.

De allra flesta längtar emellertid efter normalitet, en återgång till livet som det var innan covid-19 tvingade oss att förändra sättet på vilket vi lever våra liv. Alltmer tyder dock på att pandemin kommer medföra permanenta förändringar av vårt samhälle. Det onormala kommer att bli normalt.

Vissa verksamheter som tvingats lägga ned kommer inte återuppstå. Distansarbete är här för att stanna. Och framför allt: vi ska inte tro att politikens utökade befogenheter kommer att rullas tillbaka när det akuta skedet är över. Kriser är ett potentiellt smörgåsbord för reglerings- och förbudsglada politiker.

Samtliga presskonferenser med statsministern och dennes ministrar under covid-perioden har hållits i moll. Ändå kan jag inte komma ifrån misstanken att politikerna innerst inne är ganska förtjusta i denna situation. Dels får de synas nästan dagligen och därigenom visa hur viktiga de är och hur oumbärlig politiken är för att inte bara stifta lagar utan också styra och ställa i våra liv. Dels får Socialdemokraterna göra det de gillar allra mest: utöva makt. De kan nu reglera och förbjuda sådant som är roligt och strö miljarder över företag och individer som ett slags sossigt godisregn. Bättre kan det knappast bli.

Därtill finns frågetecken runt logiken. Det blir lite märkligt att en gudstjänst i en gles kyrka eller en närmast öde fotbollsläktare med några hundra åskådare betraktas som en större smittorisk än ett fullpackat varuhus där vi både köar till kassan och tränger oss förbi varandra vid hyllorna.

Min farhåga är att politikerna genom pandemin ser sitt tillfälle att utvidga och expandera den politiska makten på bekostnad av medborgarnas fri- och rättigheter. Permanent. Att inskränka rätten till offentliga sammankomster på det sätt som gjordes häromdagen är unikt i modern tid. Jag förstår varför det görs, men jag gillar det inte.

Många av dagens inskränkningar baseras på ordningslagen, en ny pandemilag ska därför tas fram. Men eftersom kvarnarna mal långsamt kommer den sannolikt inte vara på plats förrän den värsta krisen redan är över. Då, när vi blickar framåt i stället för bakåt, kan lagen mycket väl komma att bli bredare än nödvändigt. Rustad för alla eventualiteter.

Lita på att politikerna kommer vilja utvidga sina befogenheter mer än vi kunnat föreställa oss för bara ett år sedan. En kris som denna får bara inte förspillas. Till detta ska vi lägga trenden med nätcensur i sociala medier och utökad massövervakning av vanligt folk. Det går raskt utför nu.

Läs även:
HAX