Det brukar sägas att vi har ett väldigt polariserat och aggressivt debattklimat, och många frågar sig hur det har blivit så. Var vi inte snälla och hyggliga mot varandra förr?

Kanske inte. Men upplevelsen av att det har blivit värre är ändå svår att skaka av sig. Vissa pekar på att logiken i hur sociala medier fungerar har triggat igång människor att bli högljudda, oförskämda och gränslösa mot varandra. Vi umgås i våra filterbubblor och retas av de där andra utanför.

En mer trolig förklaring är att de åsikter och uttryckssätt vi ser på bland annat Twitter alltid har funnits, de har bara inte haft en global plattform tidigare utan endast synts och hörts vid middags- och kafébord. De har så att säga filtrerats bort i offentligheten förr. Inte längre.

Att människor i grunden skulle ha blivit mer aggressiva och ogina mot varandra tror jag inte på. Däremot finns det givetvis enskilda personer och aktörer som drivs av konflikt och närs av att smutsa ned samtalet, och händelsevis är de ofta stora i sociala medier.

Genusvetenskapen.

Jag föredrar samtalet. Att människor med olika utgångspunkter, såväl politiska som religiösa eller andra, kan mötas utan att använda knytnävarna är en form av civilisation. Därför gillar jag skarpt det Navid Modiri gör i sitt ”Hur kan vi”. Jag måste tillstå att jag faktiskt fått en delvis annan bild av vissa av hans gäster som står på den motsatta sidan politiskt, vilket illustrerar hur viktigt just det där samtalet är och att det faktiskt kan göra skillnad, hur klyschigt det än låter.

Samtidigt som det tvivelsutan sprids en hel del dynga i sociala medier, allt från de konstanta medvetna missförstånden till de rena påhoppen, finns där också en överdrivet tunn hud hos somliga. Personer som över huvud taget inte tål kritik, ifrågasättanden eller skämt.

Den som tillhör rätt sida kan sticka en hel karriär av sin offerkofta. Dit hör många feminister. SVT berättar att ”flera” genusvetare (flera som i två eller tre?) upplever att de inte kan uttala sig offentligt utan att motta hot. I inslaget framkommer emellertid vad det förmodligen handlar om i de flesta fall: kritik.

Att genusvetenskapen är en ideologiskt färgad kvasilära torde de flesta läsare av denna blogg instämma i, likaså att den är mycket känslig för kritik och ifrågasättanden. Oftast avfärdas kritiken med att den bygger på ”okunskap” (mycket riktigt görs detta även i det ovan länkade inslaget). Ovetenskapligheten och känsligheten hänger ihop, ty den som lätt kan bli avslöjad med brallorna nere är naturligtvis extra känslig för situationer där detta riskerar att ske.

Vid sidan om att vissa behöver skaffa lite tjockare hud i samhällsdebatten, hur står det egentligen till med vårt offentliga samtal? I en intervju i TV4:s Nyhetsmorgon häromdagen uttryckte Ulf Kristersson en förfäran över vart samtalsklimatet tagit vägen, och jag kan bara instämma i hans slutsatser.

När en chefredaktör på landets största morgontidning utövar påtryckningar mot en TV-kanal för att få Alexander Bard sparkad från ett programledarjobb bara för att denne deltagit i en debatt med en person som herr chefredaktör inte gillar, har det gått förfärligt långt.

Peter Wolodarski har samtidigt mage att tala om vikten av ett bra samtalsklimat och gå till storms mot vad han kallar ”de små vidrigheterna”. Skamlösheten vet inga gränser, men symptomatiskt nog har Wolodarski i en intervju uttryckt sympati för både Gina Dirawi och Alexandra Pascalidou, som han menar ”inte har samma stöd” som han själv.

Nå, nu är ju Dirawi och Pascalidou inte direkt några av samhällets utstötta. Båda är eller har varit flitigt anlitade av public service som bland annat programledare, en av dem har till och med fått hedersuppdraget att sitta som julvärd. De har fått plattformar som få ens kan drömma om, allt finansierat med skattepengar.

När DN beklagar sig över tonen i sociala medier för att sedan hoppa på enskilda riksdagsledamöter och brännmärka vissa människor som ”fiskmåshöger” (DN:s egen version av Clintons ”deplorables”) lämnar den bollen på straffpunkten för alla som avskyr mainstreammedierna och den hycklande värdegrunden.

Hot och ett svinigt beteende är något jag aldrig kommer försvara. Men jag har full förståelse för dem som efter år av påhopp från vänstern får topplocket att flyga och ger tillbaka med samma mynt.

Det krävs två för att dansa tango, och om vi ska ha ett rimligt samtalsklimat måste alla vara med på tåget. Den artiga höger som leende förväntas ta emot skit kommer bara avskaffa sig själv till slut.

Tidigare bloggat: 
DN och medborgarjournalistiken

Se även:
Henrik Jönsson om fria medier

Läs även:
Johan Hakelius om normalisering

Skärmdump från intervju med Wolodarski hos ETC.