När Erik Ullenhag kandiderade till partiledarposten för Liberalerna satte han parollen ”Ett snällare Sverige” som rubrik för sin kandidatur.

Kanske var inte detta den främsta anledningen till att partiet valde en annan ledare, men Ullenhags paroll markerade om inte annat en fortsatt mesproppspolitik som är föga attraherande för ett parti som skriker efter förändring. Eller för det land som behöver förändras.

Det är inte bara ambassadören Ullenhag som vill att Sverige ska bli snällare. Vi ser denna önskan från finliberala skribenter på DN såväl som i mer utpräglade vänstertidskrifter. Oftast är det migrationspolitiken som avses, men från vänsterhåll är det lika ofta bidragen som åsyftas. Eller kriminalpolitiken.

Föreställningen att Sverige har blivit ett alldeles för hårt land är en smula komisk. Vi talar om ett land med en generell välfärdsmodell där du oavsett inkomst, kapacitet att bidra till samhället eller om du eldat upp grannarnas bilar kvällen före, har rätt till exakt samma service.

Ett land vars rättssystem mer eller mindre uttryckligen månar om gärningsmännens väl och ve, inte om brottsoffrets rätt till upprättelse. Ett land där personer som sökt skydd från påstådda hot i ett visst land utan konsekvenser kan återvända på semester så snart uppehållstillståndet är fixat.

Den som följt fallet med den amerikanske rapparen ASAP Rocky och det åtal som nu väntar honom kan både sucka över amerikaners föreställning om att det svenska rättsväsendet fungerar likadant som deras och slås av målsägandens beteende efteråt. Mannen som blev misshandlad (och ja, det verkar onekligen röra sig om en misshandel, inte bara självförsvar), en afghan, har uppenbarligen åkt på semester till Iran.

Det är vida känt att många ensamkommande afghaner som sökt asyl i Sverige har bott större delen av sina liv i just Iran. De brukar hävda att de på grund av av sin tillhörighet till en viss folkgrupp (hazarer) hotas att tvångsrekryteras till den iranska armén för att skickas till Syrien. Knappt någon har förstås identitetshandlingar att uppvisa.

I stället för att ifrågasätta, öppnar Sverige dörren. För den som väl klivit över tröskeln till det svenska välfärdssamhället, öppnar sig fantastiska möjligheter. Det Snälla Sverige förser dig med boende, inkomst och utbildning helt utan motprestation.

Om du begår brott kan du straffas för det, men risken för att du kommer att bli utvisad är tämligen liten. Småbrott är riskfritt att begå, men Sverige utvisar bara var femte våldtäktsdömd med utländskt medborgarskap. Även mördare kan få stanna i Sverige, vi ser ofta hur åklagare inte yrkar på utvisning alternativt att rätten anser att den dömde skulle kunna lida men av en utvisning och därför avstår att inkludera en sådan i straffet.

Detta är det snälla Sverige som Erik Ullenhag, vänsterliberaler och socialister säger sig vilja göra ännu snällare. Det är ett land som är snällt mot bedragare och kriminella, snällt mot barn och unga som förstör studioron för övriga elever, snällt mot personer som inte sköter sig. De skötsamma får alltid betala.

Snällheten visar sig även på andra sätt, som genom sänkta krav inom räddningstjänsten (vilket delvis blev en fråga för JO, för övrigt). Feminister propagerar självfallet för att vi ska bryta den heterosexuella cisdominansen inom räddningstjänsten, gärna med sänkta krav och anpassning för gravida. Vad som är relevant för att kunna utföra det tunga och krävande arbetet tycks sekundärt.

I takt med att den svenska skolan levererar elever till högre utbildning som saknar grundkunskaper, tvingas högskolor och universitet anpassa sig och lägga grundkurserna på gymnasienivå. Att hela den högre utbildningen dras nedåt är således en direkt konsekvens av den snälla grund- och gymnasieskolan.

Susanna Kierkegaard skrev för en tid sedan i en famös ledare att likt seriefiguren Bamse bör man vara snäll mot dem som är stygga, ”för de behöver det mest”. Det är uppenbart att hela det svenska samhället har bamsefierats.

Vi skulle behöva bryta med denna utveckling och upprätta ett samhälle som vågar ställa krav. Ibland av omtanke, ibland bara för att det är nödvändigt. Ett samhälle som står upp för alla dem som arbetar, studerar och sköter sig.

Även i de utsatta förorterna där det säljs droger i portarna och brinner bilar på parkeringen finns det många som kämpar och sköter sig. Dessa borde samhället hedra i stället för att ständigt sträcka ut handen till bilbrännarna. Ett sådant samhälle blir ett anständigt samhälle som flertalet kan känna sig respekterade i.

Ja, det blir i någon mån ett samhälle av ”vi och dem”. Vi som arbetar, pluggar, kämpar på och sköter oss. Och de som ger blanka tusan i det. De sistnämnda förtjänar faktiskt ingen respekt.

Läs även:
Ledarsidorna