Under valrörelsen och inte minst efter valet har de gamla partierna och dess anhängare i form av partiaktiva och skribenter valt att titulera sig själva ”anständiga”.

Socialdemokraterna gjorde rent av detta till en paroll i slutet av valrörelsen när de i sin reklam ställde den retoriska frågan ”Samarbete över blockgränsen eller över anständighetsgränsen?” Underförstått gick den där gyllene anständighetsgränsen vid Sverigedemokraterna när regeringspartiet sökte blocköverskridande samarbete.

Om det finns ett parti som mer än andra saknar anständighet, i synnerhet när makten står på spel, är det just Socialdemokraterna. Men vad anständighet egentligen är ligger i betraktarens ögon.

Landets mest fisförnäma dagstidning lanserade inför valet begreppet ”fiskmåshöger” och beskrev denna som någon som är ”skränig, aggressiv, ” och ”släpper gärna skit på omgivningen”. Tidningen räknar bland andra Hanif Bali till denna del av högern, men sannolikt kvalar många konservativa in om DN får råda.

Det var uppenbarligen inte resultatet av en enskild DN-skribents egen lilla uppfinnarstund. Häromveckan återfanns nämligen begreppet på rubrikplats i en ledare. Det ska tydligen hamras in. Personer som inte tillhör den undergivna socialliberala delen av borgerligheten ska brännmärkas och fulas ut. Allt som saknas nu är ett kändisupprop.

Sydsvenskan är inte lika fantasifull men går i stället desto längre. Där kallar Per T Ohlsson samma höger för ”neandertalhöger”:

På ena sidan cirkulerar moderaten Ulf Kristersson, påhejad av en direktörssponsrad neandertalhöger som vill dela grotta med Sverigedemokraterna.

Vi har vant oss vid att den ”antirasistiska” och identitetspolitiska vänstern gör rasistiska påhopp på personer med utländsk bakgrund när dessa inte har ”rätt” värderingar. Uppenbart är att de fina socialliberalerna inte vill vara sämre.

Nog är det talande att opinionsbildare som högtidligt talar om behovet av anständighet i debatten brännmärker sina politiska motståndare genom att kalla dem fiskmåsar och neandertalare (då kan vi ändå lämna snällare uttryck som ”Hö-hö-högern” därhän.)

I vanlig ordning faller det tillbaka på dessa människors hycklande logik som bottnar i tesen ”det är OK när vi gör det”.

Den enda slutsatsen vi kan dra av detta beteende från de förment anständiga, är att vi alla ska svara med samma mynt. Vad annat kan de förvänta sig av måsfåglar och grottmänniskor?

Tidigare bloggat:
Anständighetsgränsen