Det ringer på dörren. Så här års är det inte bara Röda Korset som vill ha pengar utan även Socialdemokraterna som vill höra om jag bestämt mig för hur jag ska rösta. Det har jag inte, men jag låter meddela att det i alla fall inte blir på S.

Sonen börjar gråta i min famn när jag öppnar dörren, och jag förstår honom. För vem vill egentligen ha besök av Stefan Löfvens valarbetare?

Min utgångspunkt har hela tiden varit att Löfven sitter kvar efter valet. Detta grundat på den obotligt impotenta borgerliga oppositionens ovilja att utmana honom de senaste åren, splittringen inom Alliansen när det gäller att ta makten med SD:s stöd samt inte minst opinionsläget.

Allianspartierna har under flera år legat jämsides med den historiskt svaga rödgröna regeringen, vilket inte är ett gott tecken. Oppositionen ska vara som störst i mellanvalstider när tiden i regering börjar slita på regeringspartierna och väljarna kan projicera sina vildaste förhoppningar på oppositionen. De två traditionella blocken har legat jämsides i stort sett hela mandatperioden.

Vad gäller oppositionens impotens och splittring är läget detsamma i dag. Däremot har Socialdemokraterna under det senaste halvåret börjat ta betänkligt mycket stryk i opinionen. Enligt flera mätningar i maj samlar regeringspartiet endast 26-27 procent av väljarstödet, vilket är historiskt lågt. Skulle detta stå sig in i augusti kan Löfven komma att leda sitt parti till ett katastrofresultat under 25 procent.

Utåt håller förstås såväl partiledare som partisekreterare god min, men opinionsmätningar under ett valår är inget att skratta bort. Det talas om krisstämning i framtidspartiet. En källa i S uppges hävda att ”[m]ellan skål och vägg säger många att det här kan gå åt helvete. Vi pratar mer om konsekvenserna av ett dåligt valresultat än hur vi ska vinna”. Det låter onekligen som valnatten kan bli något att minnas.

Emellertid finns det skäl för fler partier att känna oro. Miljöpartiet fortsätter att dingla runt fyraprocentsspärren, och även om partiet klarar sig kvar är frågan hur stor sannolikheten att MP sitter kvar i regeringen egentligen är. Äktenskapet S+MP har varit tämligen olyckligt från första början. De har varit som det där paret som håller skenet uppe utåt på sociala sammankomster med vänner och bekanta men sedan sliter håret av varandra inom hemmets fyra väggar.

Även i Moderaterna är det nog nervöst just nu. Partiet löper en uppenbar risk att förlora titeln som andra största parti. Sverigedemokraterna närmar sig hos flera mätinstitut som de senaste åren, med vissa undantag för delar av Anna Kinberg Batras tid, haft M avsevärt högre än SD. Nu flåsar Åkesson Kristersson i nackhåren. Inom M uppges synen vara att styrkeförhållandet mellan S, M och SD är jämbördigt inför valet.

Om jag får önska är det inte bara att Socialdemokraterna går på pumpen i riksdagsvalet utan att partiet blir tillplattat även i landets tre största städer. Det skulle visa på att det inte bara är en enstaka regering och partiledare som har misslyckats utan att det är hela partiet, hela rörelsen, som är passé.

Ty Socialdemokraterna är slut som politiskt projekt. I någon mening segrade rörelsen ihjäl sig. Partiet satt vid makten så länge och hade ett så fundamentalt stort inflytande över samhällsutvecklingen i Sverige, att lågan brann ut. S blev systembevarande. Partiet upphörde att tänka nytt och ville inte längre något än att inrätta nya bidrag och subventioner, betalade av andra. Idéer ersattes med floskler.

Jag är inte längre lika övertygad om att Sveriges statsminister heter Stefan Löfven efter valet. Avgörandet ligger i hög grad hos Centerpartiet och Sverigedemokraterna och beror även på huruvida Kristdemokraterna ens förblir ett riksdagsparti.

En sak är jag dock lika säker på som tidigare, och det är att Socialdemokratin är maktfullkomlig, egenkär och arrogant. Tre mindre smickrande egenskaper i en och samma rörelse. Dessutom tre utmärkta anledningar till att vi alla bör hålla tummarna för ett redigt socialdemokratiskt magplask den 9 september.