”Ett hot mot demokratin”. Om jag fick en krona för varje gång detta uttryck använts hade jag kunna gå i tidig pension och dricka Amarone dagarna i ända.

Ibland är det motiverat att använda det, men mångas förtjusning i att kalla allt de ogillar för ett hot mot demokratin gör att det devalveras. Lite som begrepp som ”rasism” och ”kränkt”, som i dag helt förlorat sin ursprungliga betydelse.

Från vänsterhåll hävdas alltid att det är inkomstklyftorna som är hotet mot demokratin. Ledarskribenter, debattörer och politiskt aktiva med hjärtat till vänster har traditionellt drivit den tesen. Sålunda är det en kamp för demokratin att kämpa för högre skatter på arbete och kapital, och i synnerhet att bestraffa den som utbildar och anstränger sig då den riskerar att annars öka löneklyftorna.

Konsekvensen av detta är att Sverige har en av de mer hoppressade lönestrukturerna i världen, trots alla varningar om växande klyftor. Det är kort sagt svårt att bli förmögen på arbete i Sverige.

Att stor inkomstspridning skulle vara ett hot mot vår demokrati är snarare ett ideologiskt ställningstagande än ett empiriskt konstaterande. Hotet kommer inte från att rika (och fattiga likaså) har fått det bättre utan från ett växande gap mellan folk och folkvalda. Särskilt tydligt blir detta när vi tittar på politiska elitprojekt som EU, som ironiskt nog kommit att bli en symbol för demokrati sedan de sista mainstreampolitikerna övergav EU-kritiken.

Eftersom även vänstern gillar pengar, inte minst i form av bostadsrätter med konstant stigande värde, har på senare tid politiker och medier börjat hitta andra hot mot demokratin än bara inkomstklyftor. Nu stavas det hotet Trump, fake news och populism.

Den förstnämnda anses stå för de två sistnämnda, vilka i sin tur definieras av politikerna och medierna. (De bortser självfallet från att den socialdemokratiska idén om ”allt till alla” är den yttersta formen av populism.)

DN har sin egen tolkning av demokrati. Här är det faktumet att Storbritannien är på väg att lämna EU som är ett hot mot densamma. Att folk väljer att rösta på andra partier än de traditionella socialdemokratiska och konservativa betraktas som rena rama kärnvapenhotet, enligt DN:s ledarredaktion. Faktum är att denna syn avspeglas i hela tidningen (möjligen sporten undantagen).

Detta är en synnerligen otillräcklig syn på vad demokrati är. Att propagera för allt ska vara som det alltid ha varit behöver inte alls vara ett sätt att stå upp för vår demokrati. Ty precis som Karin Pihl hävdar kan faktumet att en icke-politiker som Donald Trump lyckades bli vald till USA:s president faktiskt ses som ett utmärkt exempel på att den amerikanska demokratin fungerar.

Samma sak kan sägas om Brexit, Theresa Mays bakslag i det senaste parlamentsvalet och så vidare. I fria och levande demokratier är resultatet aldrig på förhand givet. Den ”politiska stabilitet” som DN och andra vill se genom maktöverföring till icke folkvalda i EU och bevarandet av samma maktstrukturer som triumferat under de senaste decennierna är knappast önskvärd ur demokratiskt hänseende.

Tvärtemot att vara försvarare av demokratin är dess mest verbala förespråkare inte sällan dess fiender. Per Svensson, ny politisk redaktör på DN:s ledarsida, hävdade när han var kulturjournalist på Sydsvenskan att den brittiska folkomröstningen om EU-medlemskapet var ett utslag för ”demokratiförstörelse” och att det är fel att känna respekt för den majoritet som röstade för utträde. DN Kulturs Hynek Pallas karaktäriserade brexitförespråkarna som ”äldre vita gubbar med kissfläckar i byxorna”. Apropå demokrati, god ton och allt det där som DN självgott anser sig stå för.

Många har varnat för det tidigare och det förtjänar att nämnas igen: vi går mot ett postdemokratiskt samhälle. Detta syns på en rad olika nivåer där EU bara är en.

Senaste tecknet i skyn är politikers försök att komma åt så kallade fake news. I Tyskland kommer sociala mediebolag som Facebook och Twitter att åläggas att rensa bort sådant som klassas som fejkade nyheter inom 24 timmar – eller betala dryga böter. Även i Sverige förs en alltmer intensiv diskussion om hur politiken ska styra upp allt som sägs och skrivs på nätet.

Det kräver ingen övermänsklig intelligens för att inse gränsdragningsproblematiken här. Vad är egentligen en fejkad nyhet? Måste hela nyheten vara en fabrikation eller räcker det att berättaren har skarvat lite? Spelar avsändaren någon roll eller kommer alla behandlas lika? Hur ska vi göra med politiska utspel, som sällan är helt igenom ärliga utan alltid består av halvsanningar och skeva tolkningar för att passa det egna politiska budskapet?

Med internet började politiker att fråntas makt och inflytande. Med YouTube, bloggar och sociala medier har internet demokratiserats. Alla kan i dag bli sin egen redaktör och utgivare. Förlorade maktprivilegier gör att den politiska makten och gammelmedierna börjar ryta ifrån. Kraven på censur, blockeringar, filtreringar och avstängning från de stora sociala medierna blir allt mer högljudda.

Vi vandrar mot en postdemokratisk era. Hur långt i den riktningen vi kommer gå beror faktiskt på hur mycket vi som medborgare och väljare tillåter. Detta är en kamp vi måste ta. Och vinna.

Tidigare bloggat:
Demokratiföraktet