Har en person i behov av hemtjänst rätt att välja hudfärg på den som utför tjänsten? Frågan som uppkom häromdagen kan, lite tillspetsat, beskrivas så. Bakgrunden är att kommuner i Västernorrland erbjuder vårdtagare möjligheten att välja om de vill ha personal med svensk eller utländsk bakgrund.
Genast gick politiker och krönikörer ut och fördömde tilltaget. Men något alternativ sågs aldrig till. Saken är nämligen, som så ofta, inte fullt så enkel som vissa vill framställa den som.
Med erfarenhet av socialtjänsten och med en bättre hälft som arbetat inom äldreomsorgen och nu jobbar inom vården kan jag intyga att frågan om att få svensk personal förekommer då och då. I vissa fall, som för äldre personer som vuxit upp i ett mer homogent land och kan ha svårt att höra och förstå svenska som talas med brytning, är det sannolikt en trygghetsfråga.
Men det finns givetvis vårdtagare som helt enkelt inte gillar utlänningar och som uttrycker sig därefter. Vårdpersonal med utländsk bakgrund kan få höra saker som att de borde ”åka hem” eller något ännu värre.
Det är förstås inte ett dugg roligt att få höra sådant på sin arbetsplats, men alla som arbetat inom socialtjänsten, äldreomsorgen, sjukvården eller psykiatrin kan nog känna igen sig i att vissa brukare/klienter inte är så älskvärda alla gånger. Det gäller att inte ta sådant personligt.
Som professionell utförare av en tjänst, vilket såväl boendestöd som hemtjänst och vård av alla former är, gäller det att bita ihop och tillmötesgå klienten i varje läge. Visst kan man markera var gränsen går – men det duger inte att bli ”helt knäckt” och inte orka jobba.
Så hur ska då en utförare av hemtjänst ställa sig till en brukares önskemål att ”slippa” personer med utländsk bakgrund? Frågan är principiellt intressant. I det valfrihetssystem vi i dag har i Sverige skulle det potentiellt kunna uppstå utförare för allt från nazister till islamister. Alla med sin egen särprägel. I sak vore detta inget fel, och redan i dag finns såväl arabisk som finsk hemtjänst att tillgå.
Sveriges Radios Jörgen Huitfeldt försökte i Studio Ett (90 minuter in) problematisera detta utifrån ovanstående exempel, vilket blev lite svårt att bemöta för de politiker i Västernorrland som varit kritiska. Hur ska den som inte vill att en man eller kvinna ska utföra hemtjänst eller boendestöd hanteras? Ibland går det utmärkt att välja en hemtjänst utifrån kön eller en viss kulturell och etnisk särprägel – ibland är det däremot rasism.
Denna fråga måste varje enskild utförare svara på själva. Hemtjänst är precis som boendestöd i hemmet en frivillig insats. Nästan alla sociala insatser i Sverige är frivilliga, det är så vårt välfärdssystem fungerar. Beslutsfattare måste därför väga in vilka konsekvenserna blir för den enskilde om ingen hemtjänst eller boendestöd kan utföras.
Resultatet av utebliven service kan i förlängningen bli att personen blir sjuk, avlider eller blir avhyst av sanitära skäl. Vid ett sådant tillfälle kan vi räkna med att medierna åter är framme och vill ställa någon till svars.
Naturligtvis kan man skriva en lag som tvingar äldre rasister att anlita enbart människor av fel hudfärg också och hänvisa till värdegrunden.Det skulle dessutom hjälpa Löfven att upprätthålla sysselsättningen då fler sådana skulle kunna komma i arbete och det ganska raskt.
Lag som tvingar äldre rasister…?
Dumheter, hudfärgen bekommer mig ö.h.t inte, men personer som knappt klarat SFI´n har inget i arbeten med personkontakt att göra, särskilt inte vårdgivande arbeten!
Om vårdgivare och vårdtagare inte förstår varandra uppstår ju en direkt farlig situation då rätt vård eller medicin kanske inte ges.
Som långtidssjuk har jag träffat många läkare där flertalet varit nyanlända hyrläkare med usel SFI svenska och små medicinska kunskaper, och om samma språkförbistring kommer fortsätta när man blir gammal, hoppas jag på ett snabbt avslut…
Vad gäller lagar vore det bättre att stifta en lag som tvingar politiker och mediefolk att bo i den mångkultur de värnar så om, och inte i de vita reservat vanligt folk aldrig kommer få råd att bo i.
http://www.friatider.se/kravet-fr-n-s-dermalm-tv-ngsflytta-svenskar-till-f-rorten
Och om finsktalande som bott i Sverige 30-50År kan få äldrevård på ”sitt” (?) språk, varför ska då svenskar som bott i Sverige och talat svenska hela livet inte få vård på sitt språk?
http://data.riksdagen.se/dokument/GR02So295
Jag arbetar sedan drygt 10 år inom rättspsykiatrin. Där möter jag titt som tätt såväl vikarier som fast anställda som arbetar på våra slutna rättspsykiatriska vårdavdelningar som inte behärskar det svenska språket mer än, i bästa fall, hjälpligt. Detsamma gäller många av de läkare som jag möter i tjänsten, detta är dessutom personer som har det yttersta medicinska ansvaret för våra patienter.
Jag har själv suttit med en av mina kvinnliga patienter som har en dubbeldiagnos (där bland annat (extrem) tydlighet är av vikt för att hon skall förstå vad man menar) och försökt ”tolka” mellan henne och den på knagglig svenska pratande kvinnliga överläkaren. Ämnet ifråga var vikten av att använda preventivmedel – något som ju knappast är mitt, eller andra mäns för den delen, expertområde. Kortfattat kan man väl säga att jag förstod inget, patienten förstod ännu mindre – och läkaren vet jag inte om hon förstod eftersom hon inte pratade så att jag förstod…
Tänk då vilka problem som potentiellt kan uppstå på en rättspsykiatrisk avdelning som min, där vi vårdar patienter med olika former av personlighetssyndrom (tidigare benämnt personlighetsstörningar) – människor som i många fall har ytterst dåligt tålamod, är kraftigt impulsiva, snabbt kan växla i känsloläge, bli såväl verbalt som fysiskt utagerande och så vidare.
När jag som varande (relativt) normal och talar god svenska har svårt att förstå vissa av mina kollegor – tänk då hur det kan bli för mina patienter som kanske är extremt uppvarvade/uppjagade, på annat sätt instabila i både humör och mående. Det är bäddat för katastrof.
Verbal kommunikation i en mycket stressad situation där snabba och tydliga beslut skall tas blir ju mer eller mindre omöjligt. Vilket åtminstone i mina ögon är såväl en arbetsmiljöfråga som en patientsäkerhetsfråga.
Men eftersom mitt eget och övriga vårdyrken tydligen är ”enkla jobb” så antar jag att det bara är att vänja sig vid att färre och färre av dem jag möter i min profession går att kommunicera med på ett bra sätt – för skulle man ha mage att ifrågasätta huruvida det faktiskt är lämpligt att anställa personal med klara språkliga/kommunikativa brister i yrken där vi dagligen hanterar svårt sjuka och i många fall ytterst sköra patienter – så kan man med största sannolikhet förbereda sig på att brunstämplas, minst. Tragiskt men sant.
Hej hemtjänsten får väl skicka med tolkar som översätter till svenska. Vad är problemet jobbskapande åtgärder. Problemet är väl snarare den politiska och religiösa propagandan i form av hijab för en våldsideologi. Det vill man ju inte ha i sitt hem. Det ska förbjudas i offentlig verksamhet.
Mvh
Mats
Skulle absolut önska ”svensk” hemhjälp om jag inte var säker på personen kunde steka mitt fläsk eller hade problem med att röra kvinnor.
Att tala felfri svenska borde vara en självklarhet. Det är det tyvärr inte vet jag efter en hemsk natt på sjukhus då damen i sängen bredvid förklarade att hon ville ligga med fötterna mot sänggaveln för hon fick sån kramp hela tiden. Den knappt svenskspråkiga undersköterskan drog ändå upp henne mot kudden varje rond.
Ibland kan man inte beskriva vad man önskar i ett korrekt språk. Jag har full förståelse för att äldre säger att de inte vill ha färgade eller de som har annat språk som modersmål som hemtjänstpersonal. Detta behöver inte betyda att de äldre vill diskriminera människor, det kan ju betyda att de vill ha någon att prata med som förstår hur de äldres liv varit, som talar svenska och förstår aktuell dialekt, som känner orten och omgivningarna, människorna som bor där, etc. Detta är ytterligare ett exempel där slarviga ordval leder till ett ramaskri från korkade journalister som inte ids sätta sig in i de verkliga förhållandena.
Bruten svenska är inte alltid så lätt att förstå. Och har man nedsatt hörsel – vilket många äldre har – så är det ännu svårare …. och den andra frågan är: Kan jag vara säker på att Hemtjänstens personal förstår vad JAG säger? Även mina dialektala ord och uttryck?