I dag på första maj gästbloggar jag hos Fredrik Antonssons I otakt och funderar över borgerlighetens pågående klyvning.
Den nya konfliktlinjen som uppenbarat sig mellan liberaler och konservativa är egentligen inte alls ny. Det kan snarare hävdas att den gjort en storstilad comeback. Sedan Socialdemokraterna glidit åt mitten och numera omfamnar både marknadsekonomi, frihandel och valfrihet i skolan och välfärden, har delar av högern glidit bort från den mitten som Reinfeldt parkerade i.
Denna höger vill få bort sossarna från makten lika mycket som tidigare, men de vill göra det med hjälp av en ny kraft i svensk politik. Här delas i dag borgerligheten, ty de migrationsglada liberalerna ser hellre ett samarbete med Socialdemokraterna. Därmed är vi på väg tillbaka till eran med borgerlig splittring före bildandet av Alliansen, då vissa borgerliga partier var beredda att hjälpa socialdemokratin att behålla makten bara de fick ett köttben medan de andra satt bittert kvar i opposition.
Skillnaden mot då är att den nya kraften i svensk politik är på väg att bli väldigt stor, och den skär genom både socialdemokratin och borgerligheten. Vi genomgår ett slags paradigmskifte.
Endast en vänsterextremist eller kulturmarxist skulle tro att det fanns ett konservativt parti i sverige.
Hej.
Il advocato per Diavoli (eller vad det nu blir på riktig italienska) säger att det kanske skall utläsas som konservativ i modern svensk kontext (alltså efter 1950-talet och framåt).
Min fromma förhoppning är att klyvningen skall landa i för Sverige och svenskarna som en sida, och resten av sörjan på den andra.
Kamratliga hälsningar,
Rikard, fd lärare