Sverige har utsatts för två terrordåd i närtid. Det ena utfördes mitt i julruschen och slutade med att gärningsmannen endast dödade sig själv. Det andra dödade fyra människor och skadade ett femtontal men hade kunnat sluta betydligt värre om gärningsmannens förmodade sprängladdning hade fungerat och en gråsugga inte hindrat lastbilens framfart.

Sverige hade tur i fredags. Igen. Frågan är om vi kommer ha lika tur nästa gång. Såväl polis- som räddningsarbete verkar ha fungerat mycket bra, men alla drabbades smärta till trots ska vi vara ärliga med att konstatera att detta var en mycket begränsad attack. Om vi jämför med dådet i Nice, där över 80 människor omkom och 200 skadades, eller andra synkroniserade attacker i arabvärlden, inser vi att Sverige trots allt kom lindrigt undan i fredags.

Just nu manifesteras enighet, sorg och medkänsla. Så ska det vara efter en sådan här händelse. Detta kommer dock snart ersättas av frågan hur attacken kunde ske. Säpo hade fått information om den misstänkte terroristen tidigare, vilket är något vi sett även i andra länder. Gärningsmännen är ofta redan kända av polisen.

Det finns goda skäl att vara förbannad. Inte för att vi vet att någon enskild åtgärd nödvändigtvis hade kunnat förhindra dådet under fredagen den 7 april utan för åratal av relativiseringar och naivitet kring islamism och jihadistisk terror. Det har talats om inkludering, att inte stigmatisera och att vi alla ska leva tillsammans som en stor lycklig familj.

”Vårt svar på hatet bör vara mer kärlek”, proklamerar Aftonbladet. Kärlek till varandra, ja, men vi ska inte ge en millimeter till de extremister som begår, hyllar eller ursäktar dessa avskyvärda massmord. Vi ska inte acceptera förklaringar om diskriminering och marginalisering som om majoritetssamhället bär ett ansvar för att en enskild individ fattar beslutet att mörda oskyldiga människor, däribland ett barn, på en gågata.

Tiden för förståelse är över. Tvärtom ska islamister och personer med IS-sympatier hängas ut och stigmatiseras. Hela samhället ska visa att vi inte tolererar den här sortens värderingar. Toleransen och öppenheten, som det ofta talas om, ska aldrig riktas mot extremister. Riktigt där är vi inte än.

Sveriges politiska och mediala etablissemang har under lång tid underskattat hotat från islamismen och jihadismen. 2014 inrättade den dåvarande alliansregeringen en nationell samordnare mot våldsbejakande extremism. På posten sattes Mona Sahlin, helt utan kvalifikationer på området. I dag leds myndigheten av Anna Carlstedt, vars främsta meriter är arbete för Röda Korset och en bok om julmustens historia. Passande nog har Carlstedts chef fram till nu varit ledare för Disneyklubben.

Det går att skratta åt eländet, men i själva verket visar ovanstående hur aningslöst och oförberett Sverige under lång tid har varit. Poster har tillsats men kompetensen har saknats. Politiker och medier har inte velat tro att det kan hända här.

Sverige är ingen måltavla, har vi ofta fått höra. Terrorismen har emellertid förändrats. I dag är hela västvärlden och alla människor som lever här en måltavla.

Det återstår att se om det politiska Sverige lär sig något av attacken. Tyvärr ligger det nära till hands att regeringen kommer föreslå mer övervakning av vanligt folk. Det är en ryggmärgsreaktion efter en sådan här händelse och det är en enkel åtgärd att vidta.

Inrikesministern kan gärna få reflektera över faktumet att ett betonglejon räddade fler liv i fredags än vad massövervakningen gjorde.

Läs även:
Fnordspotting
Peder Hyllengren & Magnus Ranstorp: ”Extremism möter litet motstånd i Sverige”