Sverige har aldrig varit tryggare, får vi ofta höra. Både debattörer och politiker framhåller gärna detta efter varje ny skjutning och jämför helst med hur det var för flera decennier sedan (eller på Gustav Vasas tid).
Den fantastiska tryggheten till trots vill regeringen satsa för att, ja just det, öka tryggheten i samhället. Under tisdagen presenterade justitieminister Morgan Johansson ett nationellt brottsförebyggande program. Arbetet ska ledas nationellt av Brottsförebyggande rådet och miljoner delas även ut till länsstyrelserna.
Målet är att minska rekryteringen till de kriminella nätverken. Ministern vill ”knäcka de kriminella gängen”, säger han. Så vad gör då regeringen för att uppnå detta? Tillsätter en nationell samordnare, förstås. Ja, en till. Ingen kan säga när en nationell samordnare har lyckats med någonting vettigt. Ändå biter sig regeringen fast i den här sortens lösningar.
Skrivelsen med den sossiga titeln Tillsammans mot brott får mig osökt att tänka på sittningen Sverige tillsammans i oktober 2015. Men den är förvånansvärt rik på innehåll när det gäller det brottsförebyggande arbetet. Här finns en välkommen bredd.
Så skulle det kunna vara.
Det krävs självfallet både preventivt och repressivt arbete för att vända utvecklingen. Men det förstnämnda tar tid och jag är inte säker på att det kommer att gå vägen i de värst drabbade områdena. När säkerhetsläget är sådant att det inte ens går att få in anbud på en ny polisstation i Rinkeby har det gått väldigt långt. Morgan Johansson beskriver faktiskt utvecklingen som potentiellt systemhotande.
Dessutom går det att ifrågasätta satsningens tyngd när regeringen endast skjuter till 40 miljoner kr. Med tanke på att det rör sig om en nationell satsning och inte bara en regional sådan, är det otillräckligt.
Risken är således uppenbar att det kommer göras väldigt mycket bra runt om i landet men att slutsatsen blir att det skulle ha kunnat göras så mycket mer om det bara funnits resurser. Det är ganska typiskt för den sittande regeringen att slå på stora trumman – och sedan knappt skjuta till några pengar.
Först om tio, femton år kommer vi kunna konstatera vilka effekter som Tillsammans mot brott fick. Då kommer det sitta någon annan i regeringen och hävda att vi måste vända utvecklingen i våra utsatta förorter. Och för att lyckas med detta behövs en nationell samordnare.
40 miljoner kr!!! Vad får man för det? En varmkorv per kriminell? Eller kanske en pizza och en Fanta?
Som det är nu, får vi cirka 20 tusen genus- och dialogpoliser för ungefär 20 miljarder om året. Det som skulle behövas, är minst dubbelt så många riktigt hårda poliser med tung utrustning. Så istället för 40 miljoner, borde man prata 40 miljarder.
Men ännu bättre vore att lägga de pengarna på repatrieringar. Med en halv miljon per person, skulle 40 miljarder räcka till 80 tusen om året. Om vi gör det i 5-10 år, behövs det varken hårdare eller fler poliser.
Vi har fortfarande råd att rädda landet! Men inte länge till…..
@ Utlandssvensk
Var ska probleminvandrarna eller de som kommit från 80-talet skickas till? Hur ska man föra avtal med regeringar att ta emot probleminvandrarna? Ge Somalia 300 000 kronor och probleminvandraren 300 000 kronor för att åka till Somalia, eller annars dra in medborgarskapet och utvisa denne till Somalia? Total kostnad för att utvisa en person till Somalia: 600 000 kronor. Är det ungefär så du resonerar Utlandssvensk?
Jag har funderat en del på det, men vill gärna höra din synpunkt innan jag vidare kommenterar ämnet. Har även tidigare gett min synpunkt.
Med all välmening
Ta följande händelse: Sverige har spenderat flera biljoner kronor på asylinvandringen till Sverige. Senaste åren har vi spenderat några hundra miljarder. Säg att det kostar 1 miljon totalt att repatriera en probleminvandrare. Kostnaden är på 500 000 kronor till probleminvandraren och 500 000 kronor till den regering som ska ta emot denne. Alltså räcker 100 miljarder kronor till att utvisa 100 000 probleminvandrare. Spenderar vi en biljon kronor (1 000 miljarder kronor) sammanlagt på repatriering på probleminvandrare landar vi på 1 000 000 repatrierade probleminvandrare.
Det är en besparing som skulle ge Sverige enormt mycket. Det kan t.o.m. ses som en säkerhetsinvestering. Polisen, ordningsvakter och väktare måste man annars öka kostnaderna för, och som det är nu bidragen.
@ Magne,
Jo, jag tänker ungefär som du skriver.
Om man kan få migranterna att själv vilja lämna Sverige, har man nog löst 80-90% av problemet. Då krävs inte tvång och risken för våldsamma motreaktioner elimineras. Vidare får man då samarbete, där migranten blir villig att avslöja vad han verkligen heter och kommer ifrån.
Sen lär man även behöva muta mottagarländerna. Men det krävs nog inga jättesummor. För ett tag sen redogjorde jag för statsbudgeten i Afghanistan. Totala intäkter där ligger på cirka 20 miljarder SEK om året. Rimligen bör då 2 miljarder SEK vara väldigt mycket pengar för dem och borde räcka för ett öppet avtal att ta emot alla som vi skickar tillbaka. Detsamma bör gälla Somalia och flera andra MENA länder.
Förutom direkta avtal att ta emot sina egna medborgare, kan man säkert hitta något MENA land som tar emot alla som vi skickar dit, mot avgift. Italien hade länge ett sådant avtal med Libyen. Dessa länder är genomgående panka och det borde inte kräva många miljarder.
I praktiken ser jag då en process i flera steg:
1. Erbjud alla som har fått PUT t.ex de senaste 5 åren en halv miljon för att återvända hem.
2. Teckna avtal med länderna de ska återvända till, inklusive ett eller flera ”slasktrattsländer” som tar alla som vill komma.
3. Gör det klart att ALLA bidrag kommer att försvinna inom kort för de som inte tar erbjudandet, samt att de endast kommer att erbjudas boende i bevakade läger i obygden.
4. Sen går man vidare till de som kom tidigare.
Min uppfattning är att erbjudandet bör ges till ALLA som inte kommer från västländer. Men sen kan man tillåta undantag från internering i läger för de som är genuint assimilerade och självförsörjande.
Det är inga större problem att genomföra detta, om viljan finns. Vissa svårigheter inträder för de som har fått svenskt medborgarskap, men det bör också vara ganska lätt att lösa i praktiken, eftersom det i 80-90% av fallen rör sig om uppenbara bedrägerier. Ingen i yttervärlden kommer att säga ett pip om vi återkallar dessa.
Även i detta fall, lär vi behöva en ny polisstyrka som kan hantera de problem som uppstå med de som inte vill lämna frivilligt. Men det borde räcka med några tusen man.
Ett möjligt sätt att sälja detta till väljarna vore att säga att vi tar dagens budget för Mig verket och omvandlar den till en repatrieringsbudget. Vi stänger då Mig Verket och slutar helt (eller nästan helt) med asyl och använder sen 70 miljarder om året för repatrieringar och interneringar. Säg 50 miljarder i direkta återvandringsbidrag, 10 miljarder till mottagarländerna och 10 för internering. Då har vi 100 tusen om året som återvänder under ordnade former.
Ett tillägg:
I fallet Syrien borde det finnas väldigt goda möjligheter till en bra uppgörelse. Regimen ser ut att vinna och kontrollerar alla större städer. Men de är i desperat behov av soldater! De skulle säkert vara VÄLDIGT intresserade om Sverige ville hjälpa till att skicka tillbaka deras desertörer. Vi lär inte behöva betala dem och möjligen skulle de också kunna tänka sig att ta en del från andra länder.
Steg 0: Trovärdigt och långsiktigt restriktiv invandring. Det krävs bara ett val så kan bidragen skjuta iväg igen, även om de var nere på noll. Då startar magneten upp igen.
Mycket kloka tankar om återvandringsutformning från flashbackskribenten och några kloka ord från Santesson. Men vi behöver absolut diskutera dessa frågor mer, och de blir än mer aktuella om ett förestående invandringsrestriktivt parti bankar på dörren till att få inflytande.
Hans har så vitt jag förstår inte berört frågan alls.
Via Ledarsidorna.se kom jag till flashback och den här kommentaren om ”återvandringspolitik:”
https://www.flashback.org/sp60167042
”Istället måste det förstås handla om en process, ett instument och ett tillstånd av att försörjning och insatser i Sverige förskjuts till områden med bättre komparativa produktionsmöjligheter för svensk altruism. En avreglerad, globaliserad marknad efter sant utilitaristiska principer.”
(Läs hela kommentaren.)
@ Kristian,
Jag läste kommentaren från FB och den är absolut vettig och relevant. Till stor del fångar den vad SD har sysslat med i många år. Hela retoriken kring att ”hjälpa på plats” härstammar nästan säkert från ungefär det tankesätt som beskrivs.
Sen verkar han ha missförstått innebörden av komparativa fördelar, åtminstone om man utgår från Ricardos klassiska definition. Ett land som Somalia har absoluta och inte komparativa fördelar i detta sammanhang. Men det är väl en detalj.
Själv hade jag gärna sett något parti som tog ställning mot att ”hjälpa” folk utanför vårt närområde rent allmänt, men inser samtidigt att ett sådant parti skulle ha en tuff uppförsbacke i Sverige.
I alla de debatter vi har haft om hur kriminalitet hanteras i andra mångetiska och/eller mångkulturella länder, har vi (eller åtminstone jag) fokuserat på alla svårigheter som Sverige har relativt de länderna. Vår polis är inte bara kraftigt underdimensionerad, den präglas också av helt fel kultur för de nya ”utmaningarna”. Militären är obefintlig. Det saknas förutsättningar för fungerande segregering. Etc, etc….
Men vi har även en enorm fördel. Alla våra problemfigurer har kommit relativt nyligen. Detta innebär att det är mycket enklare att muta dem att åka hem igen, eftersom en stor del inte har hunnit rota sig här. Inte minst gäller detta den grupp som utgör det mest akuta problemet, nämligen de som kom under reinfeldtpuckeln. Kunde vi få bort dem, skulle vi gå från akut systemrisk ner till stora, men hanterbara problem.
Men det är bråttom! Om männen som kom 2012-15 tillåts att importera fruar och bilda familjer, kommer det att vara game over ganska snart. Dessvärre tyder allt på att det är där vi kommer att hamna. Fem år känns som en rimlig gissning innan det blir kollaps på allvar.
Med en statsminister som har tid att läsa/titta på och bekymra sig om Janouchs och Springares uttalanden och skriverier kommer vi att behöva en nationell statsministersamordnare i en nära framtid.Det är ju inte så direkt att Löfven har hur mycket som helst tid över om han ska hinna lära sig något…
Löfven har åsikter om hur Springare uttrycker sig men håller tyst om den muslimske hatpredikanten i London.Det faller väl på någon nationell samordnares lott kan man tänka.
Vad är det för bild? Sound of Music eller Heidi?
I vilket fall är den från Alperna! Många platser i Schweiz som ser ut så där!
Sound of Music. 🙂
Feministisk kriminalpolitik, är det så det heter?
Feministisk regering, feministisk utrikespolitik och nu feministisk kriminalpolitik.
Vad skulle kunna gå fel?
Hej.
Det beror på verklighetsuppfattning, mycket av de problem som finns kring brottsligheten.
Antingen utkämpar du slaget med de styrkor du har till hands (inklusive reträtt med mera) eller så försöker du utkämpa slaget med de styrkor du anser du borde ha (och använder dessa mot de styrkor du anser motståndaren har).
Testa att spela schack, go, hnefatafl, shogi, eller liknande enligt den senare principen, och du upptäcker att inga ideal överlever kontakt med verkligheten.
Vad Sverige behöver är inte mer av det som lett oss hit.
Kamratliga hälsningar,
Rikard, fd lärare