Per Gudmundson skriver i dag om kravet på att lägga ned Bromma flygplats. Mest intressant är dock delen som handlar om ”sångaren” Håkan Hellström med citat tagna ur Nöjesguiden. Hellströms ord både skrämmer och fascinerar på samma gång. Han säger att han gillar miljön och förklarar: ”Jo, du kan ju lista ut att jag röstar på miljöpartiet. Jag har ingen som helst aning om var de står i andra frågor, bara att de har ordet miljö i sitt namn”.

Det låter som om Hellström säger det med något slags stolthet. Han skulle ju kunna dölja sin okunskap och bara säga att han röstar grönt för att miljön är en viktig fråga för honom alternativt bara hänvisa till ”klimathotet” och alla hysteriska meteorologer som irrar runt på bästa sändningstid. Men det gör han inte. Det påminner mig om när jag och några kompisar för många år sedan ”tjuvringde” till folk som vi slumpvis plockade ur telefonkatalogen. Mest för att flumma loss, förstås. Jag, med ett begynnande politiskt intresse, tog tillfället i akt att leka både opinionsansvarig på SCB och fritidspolitiker från centern med läggning för att äta alldeles för mycket hårdbröd för att samtalet skulle bli friktionsfritt. Mitt i allt trams framkom ändå några observationer. Folk hade inga problem med att berätta vad de röstade på i senaste valet men knappast någon kunde motivera sitt val. Jag undrade varför då och jag undrar varför i dag.

Om man släpar sig till vallokalen på en söndag, när man lika gärna skulle kunna ligga i soffan och titta på film, hur kommer det sig att man inte vet varför man gör det? Hur många väljare går till valurnorna vart fjärde år i en sorts dimma, medvetna om vilken valsedel de ska lägga i kuvertet men helt oförmögna att förklara varför? Frågan har diskuterats tidigare och det finns en anledning till att politiker och debattörer på vänsterkanten ilsknar till när den kommer på tal. Den senaste Valu:n visar att socialdemokratiska väljare är sämre insatta i politiska frågor än väljare hos folkpartiet och moderaterna. Det är alltså fullt möjligt att vänsterblocket tjänar på okunnighet hos väljarna.

Hellström fortsätter. Han säger att han oroar sig för jordens undergång och att han bekräftar/gottar sig i sin skräck genom att titta på katastroffilmer. Hellström, fiffig som han är, har dessutom hittat ett sätt att undvika det där gulliga Hollywoodslutet: ”Jag stänger oftast av innan det lyckliga slutet, så det slutar alltid i katastrof för mig.” Så talar en väljare miljöpartiet kan vara stolt över.