Gårdagens partiledardebatt blev ungefär som de brukar bli. Den handlade mest om skatter, skatter, skatter, om bidrag, bidrag, bidrag och om jobb, jobb, jobb. Och så a-kassan, förstås. Statsminister Reinfeldt var tydlig utan att mästra sina motståndare och gjorde ett bra intryck. Tillsammans med Maud Olofsson och Lars Ohly var Reinfeldt den som gjorde det bästa intrycket.

Enigheten inom alliansen blev de borgerligas trumfkort i debatten och Lars Ohly var inte sen att öppet erkänna detta faktum. Samtidigt som det är en styrka i en dylik debatt att visa upp en enad front, särskilt när det politiska alternativet har så uppenbara problem att göra detsamma, blir det ibland pinsamt uppenbart att vi i praktiken har ett tvåpartisystem i Sverige. Detta blev mycket tydligt i går när de fyra borgerliga partiledarna i vissa frågor endast satt och upprepade vad bordsgrannen hade sagt. Det måste bli väldigt svårt för osäkra väljare att avgöra skillnaden mellan partierna inom blocken (som om det inte var svårt nog att avgöra skillnader mellan blocken!).

Vänsterpartiet står ut bland riksdagspartierna. Det är det enda parti som har andra uppfattningar i så fundamentala frågor som Riksbankens oberoende, ja över huvud taget vilket ekonomiskt system vi ska ha. Lars Ohly har oftat påpekat riskerna med ett tvåpartisystem och även om det är av omtanke om sitt eget parti, har han en viktig poäng i att alternativ till de stora behövs. Det är därför inte endast av godo att alliansen blir alltmer samspelt och att skillnaderna partierna emellan stegvis suddas ut. Det underlättar visserligen regeringsarbetet, men gör samtidigt den ideologiska spetsen allt trubbigare. Grundproblemet är emellertid Reinfeldts omsvängning av moderaterna, som omöjliggjort några större förändringar i frihetlig riktning i det svenska samhället. I alla fall så länge moderaterna är stora och/eller så länge Reinfeldt är kvar som partiledare.

Partiledardebatter i Sverige är oftast nedtonade och färglösa. Denna debatt var inget undantag. Nu ska vi dock vara ärliga med att detta var en halvtidsdebatt, ju närmare valet vi kommer desto mer uppskruvat kommer tonläget att bli. Debatterna kommer därmed också att bli vitalare. Men frånvaron av riktiga stridsfrågor i svensk politik är påtaglig. Det handlar om justeringar av ett redan befintligt system, om nivåer och procentsatser. Lars Ohly blir så frustrerad över att han inte kan hitta några större skillnader att han i desperation (eller på autopilot) kallar alliansens politik för ”nyliberal”… Känslan av att se två alternativ stå mot varandra infinner sig inte riktigt. Det räcker liksom inte att stå vid ett varsitt bord.

Något annat som blev smärtsamt tydligt när jag såg debatten i går var att det står mellan ett riktigt dåligt alternativ och ett alternativ som låter bra men som i praktiken visat sig vara nästan lika dåligt som det riktigt dåliga alternativet. I stora svepande frågor som ”jobben” och ”ekonomin” ligger alliansen rätt. I konkreta sakfrågor hittar vi dock en mängd saker som avskräcker en liberal att ge dem en röst. Även stora svepande frågor ska till slut konkretiseras och kokas ned i enskilda beslut och det är där alliansen har svikit. Valet mellan ett riktigt dåligt alternativ och ett nästan lika dåligt alternativ blir därför: ingetdera.