Det blev en mycket lyckad talarkväll med folkpartiets Camilla Lindberg. Hon överraskade mig en aning med sitt öppna, ärliga och raka sätt. Hade det inte burit så emot att rösta på folkpartiet, hade hon varit en tänkbar kandidat i nästa riksdagsval.
Om hon nu ställer upp. Hanteringen av FRA-kritikerna har inte direkt gett mersmak för partipolitik för de drabbade. Om personer som Camilla Lindberg och Agneta Berliner slutar, blir alltså de fega ja-sägarna kvar, de som aldrig vågar sticka ut sina hakor. Det är ett drömscenario för varje partiledare, och inte minst regeringschefen själv, men en katastrof för demokratin på sikt. Lindberg menade också, säkert helt korrekt, att det finns en stark Stockholmsfixering i politiken och att det är mycket lättare att göra sin röst hörd om man är stockholmare och heter Fredrick Federley än om man är psykologilärare och bor i Dalarna.
Det framkom lite annat intressant under kvällen också. Källor från vänsterpartiet bekräftar bilden av Mona Sahlin som en svag ledare. Föga förvånande, kan tyckas, men det är ändå intressant att bilden utifrån bekräftas av bilden inifrån. Mona Sahlin framstår allt mer som en väldigt svag politiker och ledare med en brännskadads fingertoppskänsla.
Jag har tidigare antagit att vänsterpartiet kommer att stödja en s+mp-regering no matter what eftersom alternativet heter alliansen. Ska man tro vänsterpartisterna själva, kommer detta inte att ske. Lars Ohlys krav på att hans parti ska sitta i regeringen om det blir en rödgrön majoritet är inte förhandlingsbart. Detta är bilden som förmedlats inom partiet och detta ska tydligt ha framförts i samtal med Mona Sahlin – även om bilden utåt är att socialdemokraterna och miljöpartiet får leka bäst de vill tills vidare, att det tas babysteg i rätt riktning och att det nog ska nås en överenskommelse vad det lider.
Helt klart är att miljöpartiet och vänsterpartiet avskyr varandra. Det verkar finnas en enorm antipati mellan de båda partierna. Enligt vänsterns bedömare gör miljöpartiet ett feltänk när de frenetiskt jobbar för att hålla vänsterpartiet utanför en eventuell regering. Detta, menar de, skulle minska även miljöpartiets chanser att påverka den socialdemokratiska besten.
Jag är inte så säker på den analysen. Wetterstrand och Eriksson jobbar hårt nu för att få ett gemensamt valmanifest med sossarna och lyckas de få viktiga hjärtefrågor på pränt, är det naturligtvis ett betydligt bättre läge än att köra sitt eget race och med sina fem procent förhandla efter en valseger. Vänsterpartiets linje fortsätter alltjämt att vara att varje parti ska köra sin egen valrörelse och att regeringsförhandlingar påbörjas från scratch efter en eventuell valseger. Det är att underskatta det politiska och mediala värdet i att visa upp en enad front inför väljarna. En sådan hållning kan, om den förverkligas, faktiskt bjuda in alliansen i matchen igen. Just nu är nämligen enigheten allt alliansen har att erbjuda.
Är det verkligen lättare att vara från Stockhom? Är det inte typ 25 ledamöter därifrån? Är inte han Sacredeus från Dalarna också? Den ser man ju mycket av. Hon verkar bitter trots sommarens framgångar.
I läget som rått i sommar har hon väl inget att avundas Federley för? Om det inte är så att hon märker av att han ändå har ett grundmurat stöd av oss liberaler som följt honom i många år och många frågor? Det var kanske inte så lätt att vinna segrar som att bara trycka på en knapp en gång vilket hon verkade tro utifrån ditt inlägg.
Camilla fick frågan varför hon inte hörts i frågan innan omröstningen. Både Camilla Lindberg och Agneta Berliner hade tydligen försökt göra sig hörda genom debattartiklar, som tydligen inte intresserade media. Då. Sedan blev hon ju poppis.
Att Federley har ett grundmurat stöd hos oss liberaler har jag inte märkt av. Snarare det direkt motsatta. Med tanke på vilken oerhörd press Camilla och andra kritiker gick igenom och att hon, till skillnad från exempelvis Federley, faktiskt stod emot, är hon värd mer respekt än vad alla som föll igenom är. Såklart.
Agneta Berliner? Röstade inte hon ja 2007 och 2008? Såg inte henne i kammardebatten heller men följde inte hela så jag kan ha missat det. Där var det ju bara två som framförde sina dubier. Federley och hans sidekick med det röda håret.
Det du skriver om Lindberg som jag träffat ett par gånger och som
verkar bra kanske har sin grund i att man inte har någon aning om vad hon tycker? Var kan man följa henne? Vad tycker hon om skattefrågorna? Vad tycker hon om myndighetssverige? Osv osv.
Enda jag vet är att hon drivit spelfrågorna men i övrigt är hon ett tomt blad. Hennes riksdagsmotioner ger inte mycker mer kött på benen.
Appropå artiklar. Jag vet att alliansen i Dalarna skrev (via en moderat ledamot) en artikel för att försvara orginalet till FRA-lag där Lindberg var med som undertecknare. Artikeln kom inte in. Detta skulle varit någon månad innan omröstningen. Moderaterna i Dalarna borde väl ha den kvar? Skulle vilja se den.
– Dan
Jag har faktiskt ingen direkt koll på Berliner, det var Camilla som lyfte fram henne som en ”partner” i kampen i FRA-frågan. Hon måste ha röstat ja 2008 eftersom Camilla var ensam om att rösta nej, men bakgrunden vet jag inte. Tittar man på vad Berliner har skrivit under för motioner i övrigt, ger hon intryck av att vara en väldigt traditionell politiker (hårdare tag mot narkotika och sexköp, insatser för rättvisemärkning…) och alls ingen frihetskämpe. Det kan ju vara så enkelt att hon och Camilla är goda vänner och att det är därför Lindberg talar gott om Berliner.
Camilla Lindberg å sin sida har skrivit en motion om friheten att röka (tobak, då) och, precis som du nämnde, driver hon även på för en friare spelmarknad (och ett dataspelsmuseum!). Så hon ger ett något bättre intryck totalt sett än Berliner.