Vänsterbloggaren Svensson frågar sig, precis som Ali Esbati, varför liberala och borgerliga skribenter inte fördömer nazistiska dåd och tolkar frånvaron av fördömanden som ett accepterande av dåden.

Jag ska försöka undvika att bli fly förbannad över en sådan absurd anklagelse. Jag kan inte tala för alla borgerliga och liberala skribenter men känner personligen inte samma behov som folk på vänsterkanten att komma med invektivfyllda fördömanden av uppenbart brottsliga handlingar. Vad tjänar det till att säga det uppenbara? Jag är emot att nazister tänder eld på invandrare! Jag tycker inte om att rasister dödar folk! Trodde någon annorlunda? Jag tror att denna bloggs läsare har förstått detta sedan länge.

Vänsterbloggare som Svensson gör sig till kompletta fåntrattar när de uppfinner halmstrån för att lägga skulden för nazistiska illdåd på den borgerliga regeringen. Kopplingen är förstås att nazismen och borgerligheten, genom mystiska band, hör samman – att nazismen är borgerlighetens sista försvarsmur. Eftersom det anses att dessa två hör samman, förväntar sig nämnda vänsterbloggare att borgerligheten tar avstånd från nazisternas dåd. Ingen borgerligt eller liberalt sinnad människa har ens gjort den kopplingen. Slutsatsen: de borgerliga sympatiserar med nazisternas dåd.

Denna svårartat hallucinogena missuppfattning säger en del om varför många på vänsterkanten alltid missbrukar begrepp som ”nyliberalism”, ”liberaler” och ”högerextremism”. Med en så skruvad bild av vad nationalsocialism och rasideologi å ena sidan och borgerlig demokrati och nyliberalism å den andra egentligen är, kan det inte bli annat än strömavbrott i hjärnkontoret.