Att LO är socialdemokratins främsta bundsförvant är inget nytt. Så har det sett ut i evinnerliga tider. Förbundet pumpar in mångmiljonbelopp i Socialdemokraterna och under ett valår är det förstås extra allt som gäller.

Detta sker i val efter val trots att andelen LO-medlemmar som röstar på Socialdemokraterna sjunker. Det är drygt hälften nu, sannolikt ännu färre i framtiden om Moderaterna lyckas med sin avsikt att ragga gamla S-trogna LO-medlemmar. De 25 procent av medlemmarna som röstar på Alliansen kan inte vara helt nöjda med att deras medlemsavgift går direkt in i Mona Sahlins kampanjkassa. När fackföreningsrörelse och politisk makt växer ihop uppstår ett uppenbart demokratiskt problem. Av detta skäl är en förlust för Socialdemokraterna den 19 september viktig (ur andra aspekter spelar den mindre roll). Ju färre LO-medlemmar som röstar på det gamla arbetarepartiet, desto svårare kommer det bli för LO att motivera sitt helhjärtade stöd till SAP i framtida val.

Det är intressant att Socialdemokraterna kan vara så lättkränkta när det kommer till de egna ledarna, minsta ont ord om Mona Sahlin får såväl partiets ledning som SSU att gå i taket. Politik ska handla om sak, inte person! vrålar de i falsett. Men när LO gör en kampanj som går ut på att förlöjliga Alliansens ledargestalter är kampanjen bara ”tuff och elak”. Ja, rent av ”rak”. Föreställ dig om Timbro hade gjort en liknande kampanj riktad mot Mona Sahlin, Thomas Bodström och Thomas Östros. Sossarna hade blivit galna.

Jag tycker mig se en syn på motståndaren som gäller hela vänstern, från socialdemokrati och fackföreningsrörelse och ända ut till den extrema sektvänstern. Håna motståndarna, häckla dem, riv ned deras affischer. Bete dig hur du vill, motståndarens ondska motiverar det. Men var själv extremt lättkränkt om någon vågar kritisera dig.