Kent Persson (m) undrar vad vi tycker om Nya Moderaterna. Tja, var ska vi börja…? Jo, vi kan börja med det som trots allt är positivt.

Fredrik Reinfeldt har gjort en sak bra: han har brutit det socialdemokratiska maktinnehavet, det röda abonnemanget på makten. Om vi ska gå efter opinionsvindarna just nu kommer det heller inte bli fråga om en tillfällig time out från maktens korridorer för Socialdemokraterna. Det gnabbas friskt internt i partiet just nu när allt fler mätningar till och med placerar sossarna en bit under 30 procent. Ingen mätning ger de rödgröna övertaget och särskilt illa är läget för S. Detta är positivt ur många aspekter. Socialdemokratin kan inte längre ta makten för given. De tvingas tänka nytt och utvecklas, vilket måste vara en ny och obekant upplevelse för dem. Samtidigt visar det att Sverige har tagit ett steg bort från den socialdemokratiska betongstaten där allt makt utgår från Partiet och Facket och där arbetare knappt vågar tänka tanken att rösta på något annat parti än SAP. Sverige börjar sakta men säkert bli lite mer som andra länder i vissa avseenden.

Priset Moderaterna har fått betala för framgången är dock högt. Reinfeldt har gjort sig av med partiets ideologiska arv. Han pratar inte om frihet längre. Han pratar inte om vikten av självbestämmande. Han pratar om vad skattesänkningar betyder för statens kassa. Reinfeldt representerar ett von oben-perspektiv. Idén om att det är rätt att vi får behålla mer av våra inkomster därför att det är just våra inkomster har fallit bort när Borg, Schlingmann och Reinfeldt kokar politik. Nu är det politikerna, inte företagen, som ska ”fixa” jobb. Ty Moderaterna är ju det enda arbetarpartiet.

Partiets ideologiska utarmning får också konsekvensen att det blir svårt att veta vad Moderaterna egentligen vill. Tidigare visste alla, oavsett om de var sympatisörer eller motståndare, var de hade Moderaterna. Det grundläggande problemet för partiet i dag är att Reinfeldt saknar ideologisk kompass. Han för fram det han tror fungerar i opinionen. Blir det protester, backar han. Detta gör honom och Moderaterna oförutsägbara. Ett parti som tidigare pläderat valfrihetens lov kan därför plötsligt slänga fram ett krav om obligatorisk a-kassa. Ett parti som stått emot vänsterfeminismens framtåg och kritiserat sexköpslagen innan den blev verklighet kan nu föreslå jämställdhetsbonusar, skärpt sexköpslag och jämställdhetsperspektiv i stadsplaneringen. Helst genuscertifierade dagis också.

Partiet som i opposition ville avskaffa såväl Systembolagets som Svenska Spels monopol omhuldar nu de skattemiljoner som kommer från nämnda statliga monopolverksamheter. Partiet som tidigare var borgerlighetens främsta kritiker av en sönderreglerad arbetsmarknad och fackens stora makt på densamma, prisar i dag LO och tystar kritikerna i den övriga Alliansen.

På partiets hemsida står att läsa att Moderaterna är ”en idéburen organisation” samt att målet är att ”hela tiden vara ett parti i förändring”. Det betyder i klartext att en idé som ansågs bra i går kan vara dålig i morgon, beroende på hur opinionsvinden blåser. Med en sådan politik blir det svårt att sätta en bild i folks medvetande av vad Moderaterna egentligen symboliserar. Det du röstar på i dag kan bli något helt annat i morgon.

Risken för Moderaterna är sålunda att partiet om några år kommer att vara en lika vilsen organisation som Socialdemokraterna är i dag, ett parti som få kan förklara eller förstå sig på. Konsekvensen med målsättningen att bli det samhällsbärande partiet, och därmed fylla Socialdemokraternas gamla mantel, kan vara att Moderaterna med tiden blir precis lika maktfullkomligt och arrogant som någonsin SAP. Tendenser till det har vi redan sett. Vid den tidpunkten kommer svenska folket att rösta bort Reinfeldt av precis samma skäl som de en gång röstade bort Göran Persson. Och det kommer att vara precis lika välförtjänt.