När bostadssituationen i Stockholm diskuteras bör vi först och främst slå fast några grundläggande punkter: Det är ingen mänsklig rättighet att bo i innerstaden. Det är fullt rimligt att det är dyrare att bo i innerstaden än i ytterområdena. Det behövs både hyres- och bostadsrätter i Stockholm.

Med detta sagt måste konstateras att statsminister Reinfeldt har en märklig hållning när han påstår att hyresrätten som boendeform ”inte fungerar” i Stockholms innerstad. Argumentet är att bostaden egentligen ska lämnas över till nästa hyresgäst när någon flyttar ut men att en hyresrätt i innerstaden i dag blivit så attraktiv att folk byter bort den mot bostadsrätter eller rent av villor.

Grundproblemen är bristen på bostäder och själva brukvärdessystemet som skapat en enormt lukrativ svart marknad. Det behövs självklart hyresrätter i innerstaden. Dels för alla som inte har råd att köpa en egen lägenhet, dels för alla som inte vill köpa en egen lägenhet utan föredrar att hyra. Att bara påstå att denna boendeform ”inte fungerar” är att helt blunda för orsakerna till de problem som finns.

Efterfrågan på hyresrätter är stor. Nybyggda, och svindyra, lägenheter går åt i en nafs. Folk är således beredda att bo lite mindre och betala lite mer för att få bo i innerstaden. Det är fullt rimligt att man betalar högre hyra för en tvåa på Drottninggatan än en lika stor lägenhet i Skärholmen. Stockholm behöver en offensiv byggpolitik som inte ser staden som ett museum utan vågar bygga på höjden och, faktiskt, förändra både stadsbild och skyline. Staden måste göras redo för att ta emot alla som vill flytta hit.