Aftonbladet slänger upp ”före och efter”-bilder på drogmissbrukare. ”De började med alkohol och cannabis”, skriver tidningen och höjer därmed ett varningens finger. Det är fråga om typisk sensationsjournalistik.
”Varenda människa jag träffade och intervjuade, som inte bara var missbrukare av metamfetamin, utan också missbrukade kokain eller heroin, hade inlett sitt missbruk med någon mer ”oskyldig” drog, som alkohol eller cannabis”, berättar biträdande sheriff Ben King i Oregon, som var delaktig projektet med att sammanställa dessa bilder. Detta ska förstås tolkas som ett argument för gateway-tesen, nämligen att den ena drogen automatiskt öppnar dörren till den andra. Från alkohol eller cannabis till heroin och rakt ned i fördärvet. Det är en mycket grov förenkling av missbrukets problematik och komplexitet.
Jag har träffat många missbrukare och före detta missbrukare som endast har missbrukat en drog under hela sina liv. De kan förstås ha testat andra droger men kommit till slutsatsen att den inte var något för dem. Det finns faktiskt gott om personer som i huvudsak brukar eller missbrukar exempelvis amfetamin eller cannabis. Gateway-tesen är i första hand en politisk tes och ett viktigt argument i ”kriget mot narkotikan”. Den företräds förstås av personer som Maria Larsson (KD), Johan Pehrson (FP) och extremistorganisationer som Föräldraföreningen Mot Narkotika (FMN), som i debatter på fullt allvar har hävdat att distinktioner mellan olika droger är meningslösa eftersom ”allt är samma skit”. En sådan hållning erbjuder inget som helst utrymme för att förstå varför människor missbrukar det ena eller det andra.
I den svenska debatten finns fortfarande mytbilden om ”djävulen i flaskan”. Det pratas fortfarande om ”inkörsportar” och om att ”halka dit” när någon använder en illegal drog. Vi behöver komma bort från synen på drogen som ett ondskans verktyg som besmittar samhället och i stället ställa oss frågan varför vissa människor, en liten minoritet, hamnar i ett missbruk. Polisen och andra företrädare för den repressiva politiken vill rikta fokus mot drogernas farlighet. Det är ingen framkomlig väg. Människor som röker cannabis vet högst sannolikt om riskerna, precis som alla som dricker alkohol vet vad som kan hända om man häller i sig sprit dagligen i år efter år.
Professor Jim Orford, som skrivit mycket om addiktion, hävdar att vi måste komma bort från att se drogernas effekt på människor som universella (ofta illustrerade av ”faktarutor” om hur man blir vid påverkan av en specifik drog) och i stället lyfta fram betydelsen av den sociala kontexten för varför vissa missbrukar men också varför de flesta inte gör det. Den sociala kontrollen hjälper oss att balansera livet mellan alla frestelser och måsten. Eftersom den sociala kontrollen är kontextberoende betyder det också att vad som betraktas som ett missbruk varierar mellan olika kulturer och tider. Det handlar således inte bara om drogen i sig utan också om den sociala kontexten. Konsekvenserna blir värre för en marginaliserad person utan socialt skyddsnät än en integrerad person som har ett bra stöd från både familj, vänner och arbetskamrater. Drogernas effekt blir därför olika på olika människor i olika kulturer och sociala kontexter.
Att klassa missbruk som en sjukdom, vilket är populärt i dag, är att ytterligare frånta individen ansvaret för egna beslut. Ingen rår ju för att man bli sjuk. Men att missbruka är ett beslut precis som det är ett beslut att sluta missbruka. Sjukdomsbegreppet indikerar också att personen i fråga behöver experthjälp, vilket vi vet inte stämmer. Flertalet som lämnar ett missbruk bakom sig gör det utan experter vid sin sida. Att sjukdomsklassa missbruket är nästan ett hån mot människor som genom egen motivation och egen vardaglig kamp har tagit sig ur ett alkohol- eller drogmissbruk.
"War on drugs" är fullständigt skitsnack. Enligt chefen för FN:s kontor för hantering av narkotika och brottslighet, Antonio Costa, är knarkhandeln den viktigaste jordbruksprodukten i världen. Så det är inga småpotatisar vi pratar om här. Dollarn som världens reservvaluta hänger mycket på att hålla igång knarkhandeln precis som opiumhandeln i Kina höll uppe brittiska imperiets Pund där. Gammal historia som aldrig berättas då det är skitigare än folk tror. Kolla gärna:
http://parasitstopp.wordpress.com/2011/01/12/afghanistan-det-tredje-opiumkriget/
Väldigt bra skrivet, blir stolt att läsa detta. Speciellt när du är en blivande kollega som socionom 🙂
Jag tycker det verkar som kriget mot drogerna börjar ta fler liv och leda till mer misär än själva drogerna i sig gör. I Colombia och Mexico har ju i stort sett staten fått ge upp våldsmonopolet och har helt tappat kontrollen. Lag och ordning existerar inte längre. Släpp de lättare drogerna fria och lämna ut de starkare sakerna på vårdcentral, att administreras av sjukvårdpersonal.
Mycket bra skrivet, vet inte vad jag mer ska säga annat än att jag håller med dig helt och hoppas innerligt på att det blir en förändring av narkotikapolitiken.
Om detta kan man säga en del. Om ditt inlägg kan man dock säga att du beträffande gateway-teorin uppenbarligen inte tagit del av forskningen som skett vid KI t ex.
Vad det gäller din skrivning kring att missbruk är ett beslut visar du, såsom socionom, åter igen på att socionomutbildningen är mycket bristfällig i Sverige. Du är med andra ord ett bra exempel på det som gjorde att jag när jag var aktiv narkoman använde socionom som skällsord när svärord inte räckte till. Bra där!
@Magnus
Kan inte du berätta om det då.
Har du själv erfarenhet av att vara beroende av något?
Cattis:Ja, jag har vissa sådana erfarenheter. Dock inte av kemiska preparat.
Min poäng är att missbruksproblematiken ofta förenklas i samhällsdebatten. Företrädarna för nolltoleranspolitiken fortsätter att propagera för en politik som har misslyckats i flera decennier. I media får ofta biologisterna företräde. Människor är dock mer än en hink med hjärnceller och olika belöningssystem. Ett missbruk, av vad det än må vara, måste ses i ett större sammanhang än vilken effekt drogen har på belöningsreceptorerna i hjärnan. Låt oss lyfta blicken lite och ställa frågan som, märkligt nog, ytterst sällan ställs i debatten: varför missbrukar vissa?
Efter 20 år som drogbehandlare har jag sett mycket tragik, men också hopp och glädje. Något som ofta bidragit till mina klienters tragiska öden är oempatiska och trångsynta socialarbetare… Men samtidigt har jag också träffat soc som räddat livet på sina klienter genom att lära sig, på ett ödmjukt och öppensinnat sätt, vad samsjuklighet handlar om – och agerat därefter.
Sjukdomsbegreppet är ingen ursäkt, utan en förklaring. Den tar inte bort någons ansvar, den ger en riktning, metod och hanterbarhet.
Det är som historien om fem blinda män och en en elefant. Den som inte förstår helheten bör nog inte försöka hjälpa andra människor. I ett beroende/samsjuklighet är det många faktorer som samspelar, och om man ropar "allt är miljö", då visar man en nonchalant och farlig kunskapsbrist./Allen (allenpetrovic[at].mail.com)
Tror skräck propaganda funkar dåligt tycker man ska skilja på olika droger. att jämföra till exempel cannabis och meta amfetamin gör bara att folk inte tycker anti propagandan är trovärdig och den farligaste drogen alkohol den diskuteras aldrig eller påvisas hur skadlig den är. och vad den leder till hummm
Allen: Det är ju tur att ingen ropar "allt är miljö" här då.
Och har dom inte fel namn? Verkar som om sheriffen bakom detta heter Bret King…
http://www.facesofmeth.us/
Jag hoppas innerligt att du inte jobbar/kommer jobba med människor, i synnerhet inte med att på något sätt försöka hjälpa missbrukare. Tycker det är tragiskt att en socionom efter dryga tre års utbildning (?) besitter så ringa och dessutom felaktiga kunskaper inom ämnet.
/Z