Skamlagen

Gårdagens avsnitt av Uppdrag granskning handlade om en stor så kallad kopplerihärva. Förmedlaren av tjänsterna, hallicken, ställde upp för en intervju. Det gjorde också en sexsäljare och några köpare.

Skam och ånger är det som sexköparna förmedlar i reportaget. Inte att undra på. Sexköpslagen är tänkt att få köparen att känna sig som en brottsling och att se säljaren som ett försvarslöst och viljelöst offer. Det är naturligtvis lagstiftningen, inte själva handlingen, som skapar dessa känslor. Skammen finns i många fall även hos säljarna när de i själva verket inte har gjort något fel.

Jag har varit inne på det tidigare. Det finns en stolthet hos många sexsäljare. Viljan att försörja sig själv, att inte ligga andra människor eller samhället till last, väcker respekt. Den sexsäljare som ställer upp för en intervju i programmet beskriver sig som ensamstående småbarnsmamma i ekonomisk knipa. I stället för att begära försörjningsstöd valde hon att lösa sina ekonomiska problem på egen hand. Det vittnar om både stolthet och handlingskraft och det finns ingen anledning att se ned på hennes beslut bara för att du skulle ha fattat ett annat beslut i det läget.

Sexhandel vilar på det enkla förhållandet utbud-efterfrågan. En part har något att erbjuda som den andra parten är villig att betala för. I så måtto skiljer sig denna kommers inte från någon annan verksamhet på marknaden. Skillnaden är förstås att medan köparen inte begår något brott riskerar köparen (hittills visserligen mest i teorin) att dömas till fängelse. Detta gör att det blir riskabelt att bedriva verksamhet i större skala.

Sexköpslagen syftade till att ”minska både prostitutionen och våldet i samhället”. Prostitution sågs som ett uttryckt för en ojämn maktfördelning mellan kvinnor och män, vilket inte bara drabbade sexköpare och sexsäljare utan ”hela samhället”. Det fanns således en tydlig betoning på samhällelig moralisk resning i propositionen. Eftersom sexualdriften är så grundläggande för människan kommer förstås sexhandel aldrig att försvinna. Den kommer att anta nya former beroende på rådande lagstiftning. I länder där sexhandeln är laglig eller åtminstone accepterad kommer den att vara öppen. I Sverige, där vi vill sopa smuts under mattan för att hålla det ”offentliga rummet” rent, pågår verksamheten mestadels under ytan. De traditionella prostitutionskvarteren finns visserligen kvar men befolkas i dag mestadels av utländska kvinnor på jakt efter snabba pengar i ett fjärran land. De flesta är mer diskreta vilket gör det hart när omöjligt för polis eller socialtjänst att veta vilka de är, vilka deras kunder är och hur verksamheten går till. Segern i detta sammanhang är att prostitutionen verkar ha minskat eftersom den inte är lika synlig.

I programmet hävdas att den som inte erkänner i princip kan räkna med att gå fri. Riktigt så enkelt är det förstås inte, vilket fallet med Magnus Hedman visade. Eftersom någon betalning inte behöver erläggas för att det ska räknas som sexköp behöver själva köpet inte bevisas. Hedman dömdes för sexköp mot sitt nekande. Rätten ansåg att kvinnornas sminkning, utmanande klädsel och engelska med brytning borde ha fått Hedman att inse vad det var för personer han festade med.

I grunden handlar sexköpslagen, precis som förbudet mot bastuklubbar och pornografisk framställning, om att beivra det omoraliska sexet. Precis som alltid när moralister sitter och bestämmer ska de som anses skyldiga till omoraliska handlingar göra avbön och berätta hur dåligt de mår av det inträffade. Kanske är detta för somliga den största segern.