Gustav Fridolin börjar sin resa som manligt språkrör i Miljöpartiet i medvind. Opinionsvindarna blåser partiets väg just nu. Rent politiskt börjar han dock en som utpräglad populist. Nog för att han med sin bakgrund som folkskollärare vill driva lärarfrågorna, men att som språkrör kräva höjda lärarlöner är enbart populistiskt.
Jag kan också tycka att lärare är en grupp som förtjänar mer betalt för det viktiga arbete de gör. Men att göra ett politiskt utspel av det är bara ren och skär populism. Fridolin hade förstås inget bra svar på hur riksdagen ska kunna påverka ett kommunalt ansvarsområde som lärarlönerna. Mer statliga pengar till skolan är en lösning, men vi bör akta oss för riksdagspolitiker med en ökande vilja att styra och ställa i det som egentligen är och borde vara kommunala angelägenheter.
Inte mer populism än det är att driva en total avreglering av arbetsmarkanden.
Det är bara riktad till förmån för andra än era primära förmånstagare.
Egentligen borde det vara en statlig verksamhet. Det är riksdagen, inte kommunfullmäktige, som beslutat om skolplikt. Den som beställer skall betala.
Ja, eller så skall skolgången vara helt frivillig och bekostas till fullo med egna medel.