Lars Ohly höll ett riktigt bra tal i Almedalen i går. Ideologiskt, rättframt, verbalt och giftigt. Ohly har alltid varit en god talare och en bra debattör. Han är som allra bäst när han är upprörd. Även om vi knappt är överens i en enda fråga gillar jag honom som agitator. Han vågar stå för sina idéer även när det blåser hagel i motvind.

Men Lars Ohlys tid är på väg att rinna ut. Jonas Sjöstedt, omåttligt populär i norra Sverige, har aviserat sin kandidatur (trots att han tidigare sagt att han inte tänker kandidera så länge Ohly ställer upp för omval). Nu väntas också Ulla Andersson kandidera, vilket ökar möjligheten för en partiledartandem av det slag som Miljöpartiet har.

Jag tror inte Vänsterpartiets problem egentligen har så mycket med Ohly att göra. Utan tvekan har han tidvis varit ett sänke för partiet och säkert är det fortfarande många som associerar honom till K-ordet. Han har aldrig varit särskilt populär. Men problemen för Vänsterpartiet är betydligt större än så. Partiet har inte utvecklats. Det lever fortfarande kvar i en tid när den offentliga sektorn knappt hade någon privat konkurrens, när skattesänkning var ett effektivt skällsord och när Socialdemokraterna dominerade och dikterade svensk politik. Den tiden är förbi. Ändå låter Vänsterpartiet exakt likadant i dag som för tio, femton år sedan.

Ibland får det bisarra följder. Som när Ohly hävdar att Alliansens skattesänkningar bara kommer de rikaste till del. Detta trots att helt vanliga löntagare har fått runt 1 500 kronor mer i plånboken varje månad. Det tog ett tag för människor att upptäcka att det faktiskt förhöll sig på detta sätt, men inför valet förra året var vi många som hörde kollegor och bekanta som inte tidigare röstat borgerligt att det trots allt är ekonomin som avgör i slutändan. Och Reinfeldt är populär även bland sossar, trots att han sänkt skatterna med ungefär lika mycket som Bo Lundgren lovade att göra inför valet 2002 – då utmålat som ett fruktansvärt hot mot välfärden.

Problemet är alltså Vänsterpartiets verklighetsbeskrivning. Att förneka att vanliga människor, inte bara de välbeställda, har fått det bättre ställt ekonomiskt under Alliansens tid vid makten är att bedra sig själv. Medan både Socialdemokraterna och Miljöpartiet har insett att det inte går att rulla tillbaka bandet och återkräva skattesänkningar från arbetande normalinkomsttagare, låtsas Ohly som om dessa pengar aldrig har funnits. Det håller inte att låtsas som om människor som röstat borgerligt bara blivit blåsta. Vänstern behöver fundera över varför vanliga arbetare föredrar en orange allians framför de röda fanorna.

Det mesta tyder på att Lars Ohly i går gjorde sitt sista framträdande i Almedalen som vänsterledare. Om Sjöstedt kandiderar till stämman kommer han att bli vald. Detta inser nog även Ohly, vilket lär få honom att dra tillbaka sin kandidatur för att slippa förnedringen att få stryk inför öppen ridå. Jonas Sjöstedt kommer som vänsterledare inte ha en lätt uppgift framför sig. Partiet behöver förändras och moderniseras radikalt om det ska ha något som helst existensberättigande. Möjligen kommer en sådan process tvinga fram en utbrytning av de mer vänsterextrema elementen. Den smällen måste Sjöstedt ta. Ty det finns ingen plats för kommunistiska testuggare och vänsterextrema revolutionsromantiker i Sveriges riksdag.