Statsministern ägnar nuförtiden främst sin taltid åt att berömma sig själv och sin regering. Sommartalet i Gustavsberg var inget undantag.

Som politiker är Fredrik Reinfeldt ungefär lika intressant som en stubbe. Han är, tillsammans med Anders Borg, en god förvaltare av det redan existerande men en usel visionär. Vem kan i dag peka på vad Reinfeldt egentligen vill med Sverige? Vilket Sverige är det statsministern drömmer om och söker skapa under sin tid vid makten? Inget vet, uppenbarligen inte heller hans talskrivare.

Problemet är alltså att regeringen inte har någon politik längre. Det är lätt att vara visionär i opposition, men väl vid makten har Alliansen inte gjort särskilt mycket annat än att sänka skatterna. Det är förstås positivt att skattekvoten är lägre i dag än 2006, men politik måste vara mer än bara ekonomi. Den måste handla om värderingar, om de stora framtidsfrågorna, om en färdriktning. Någon sådan har ministären Reinfeldt II inte pekat ut. Det är som om regeringschefen fortfarande surar över den förlorade riksdagsmajoriteten.

Det är gott och väl att vi i Sverige har politiker som sätter en ära i att hantera statens finanser med återhållsamhet. Kaoset i Grekland, Italien, USA, Irland, Portugal, Spanien och Storbritannien visar hur det kan gå när landets ledning går rakt motsatt väg. Men i längden kommer väljarna att ledsna på en regering vars enda mål är att sitta och se ansvarsfull ut och i stället rösta på någon som vill något med makten.