Folkpartiet har landsmöte. Förutom ätbara förslag som att sänka marginalskatterna till genomsnittlig EU-nivå och ta bort LAS är det mest vidbränd antiliberal gröt som serveras. Men det är ju så Folkpartiet har sett ut under väldigt lång tid.
Jan Björklund betonade att partiet står fast vid ett svenskt euromedlemskap, något han betraktade som motsatsen till att vara populistisk. Det är lite lustigt att höra detta från någon vars parti inte direkt försitter chanserna att lägga populistiska och blåbruna förslag i tid och otid. Som gyntester på invandrarflickor (visserligen Nyamko Sabunis eget förslag) och språktester för medborgarskap (svenska språket är tydligen inte så lätt för pursvenska folkpartister heller). Det har kommit att kallas ”kravliberalism” men har alls inget med den liberala tankevärlden att göra.
Att vara emot ett svenskt euromedlemskap 2003 och att fortfarande vara det 2011 är emellertid inte populism. Kritikerna har fått rätt hela vägen, men det stoppar inte Björklund. Är man EU-forisk så är man. Han vill naturligtvis se ett starkare EU, det vill säga mer överstatlighet och mindre demokrati. Den post-representativa EU-staten ska fortsätta växa i både storlek och betydelse. En dag kommer vi till den punkt där valen till de nationella parlamenten i praktiken har spelat ut sin roll. Med tanke på att runt tre fjärdedelar av all svensk lagstiftning – utan att medborgarna vet om det – på något vis härrör från EU, är vi snart där.
Att folkpartisterna envisas med att kalla sig liberaler är irriterande. De är lika lite liberaler som Reinfeldt är ideologisk eller Waidelich är kompetent. Därmed inte sagt att det inte finns vettiga folkpartister. Det gör det. Men de är ack så få och deras uppdrag att förändra partiet i liberal riktning ack så hopplöst.
Senaste kommentarer