Wen Jiabao är inne på sitt sista år som Kinas premiärminister. I höst avgår han ur politbyråns ständiga utskott och i mars nästa år lämnar han posten som premiärminister. I dag kommer Wen till Sverige.

Till skillnad från den stele Hu Jintao har Wen Jiabao blivit folklig. Han har ofta synts på plats kort efter stora olyckor för att trösta och visa medkänsla. Detta har gjort att han vunnit respekt hos folket. Det går att hävda att partiet helt enkelt gett honom denna roll, medvetet om vikten av att någon av ledarna står lite närmare folket. I så fall har partiet gjort en bra casting.

Wen Jiabao har flertalet gånger de senaste åren talat om behovet av politiska reformer i Kina. Han har pratat om demokrati. Wen har talat så pass öppenhjärtligt att han censurerats. Men även om det går att känna hopp om framtiden när Kinas premiärminister återkommer till behovet av politiska reformer kvarstår ett faktum: inte mycket har hänt under Wens tid. Kanske arbetar han nu på sitt eget eftermäle, kanske krattar han manegen för sin efterträdare Li Keqiang. Vad som verkligen pågår i Kommunistpartiets ledning kan vi oftast bara spekulera om.

Jag tror som tidigare påpekat inte på någon revolution i Kina. Däremot på en långsam förändringsprocess i vilken det kinesiska folket stegvis får större frihet. Partiet började denna resa med att öppna upp ekonomin vilket har lyft stora delar av befolkningen från extrem fattigdom till en dräglig levnadsstandard. Nästa steg måste vara politiska reformer.

Det är inte bara Wen som har pratat om mänskliga rättigheter i Kina. Ett nytt lagförslag ska exempelvis stärka brottsmisstänktas rättigheter. Men ord är ord. I praktiken har partiet den allsmäktiga makten och kan göra lite som det vill eftersom ingen oberoende part kan utkräva ansvar. Ett grundläggande problem är att rättssystemet är till för partiet, inte individen. Frånvaron av en politiskt oberoende rättsstat är i mina ögon det absolut största hindret för en demokratisk utveckling i Kina.