Ullgren är rädd och lider av bristande framtidstro. Det är arbetslöshet och fascistiska framgångar i Europa och Sverige. Det är världsekonomin. Det är den så kallade nedmonteringen av välfärden. Och barnfattigdomen. Och klimathotet. För Malin Ullgren finns det således mycket att tynga sinnet med och hon tycks göra det mer än gärna.
Men när hon målar en så dyster bild av vår tid talar Malin Ullgren antingen mot bättre vetande eller ignorerar genom sin selektiva perception de stora ekonomiska, sociala, medicinska och demokratiska framgångar som gjorts inte bara under 2012 utan under betydligt längre tid.

Inte blir hennes världsbild mer sann om vi för ett ögonblick lämnar det globala perspektivet och blickar inåt. Välfärden har ingalunda nedmonterats under det borgerliga styret – tvärtom satsas mer pengar på välfärdens kärnområden i dag än under socialdemokratiska regeringar (genom outsourcing används dessutom pengarna generellt sett mer effektivt).

Genom skattesänkningar har vanligt arbetande folk fått ekonomiska marginaler i sina liv som vänsterpartierna aldrig tillät dem. Inkomsterna har ökat även för de grupper med lägst inkomst, vilket gör att Rädda Barnens barnfattigdomssiffror ekar tomt. Det som har ökat är inkomstspridningen, inte den långvariga fattigdomen.

Minskad fattigdom, färre militära konflikter och förbättrad hälsa i världen går när allt kommer omkring inte att bortförklara. Ej heller kan någon med bibehållen trovärdighet hävda att livet har blivit sämre för flertalet under Alliansens styre eftersom de flesta kan se i sina plånböcker att det inte stämmer.

Nej, det vi bevittnar är snarare en tilltagande frustration från vänsterhåll över den socialistiska drömmens död. Inte bara har de kommunistiska experimenten kastats på historiens skräphög, den socialistiska välfärdsstaten har öppnats upp, delvis privatiserats och förvaltas numera av en borgerlig regering i det land som gärna vill se sig som välfärdens vagga. Kanske är det inte så konstigt att många med vänstersympatier blir en aning desillusionerade.

Jag kan avslutningsvis ge Ullgren rätt i en sak: Konflikterna i svensk politik behöver tydliggöras. Eller kanske snarare väckas till liv. Ty i dag består det politiska spektrat mer av ett klägg i mitten än ett spektra. Därför är förslaget till centerpartistiskt idéprogram så upplyftande. Äntligen är det någon som diskuterar idéer och visioner. Vänsterpartiet får mer än gärna börja prata om kapitalismens avskaffande igen. Sverige skulle må bra av lite ideologisk strid.