Runt om i Storbritannien anordnas ”dödsfester” (tack för det ordet, Aftonbladet) för att fira Margaret Thatchers död. Det är en studie i osmaklighet.

Man kan tycka mycket om Thatcher, men ett är i alla fall säkert: hon räddade Storbritanniens ekonomi och blev återvald två gånger. Att sedan fackligt aktiva inte hyser några varmare känslor för hennes ledarskap kan jag begripa. Men jag kan inte förstå hur man kan dansa på hennes grav.

Såg vi liknande fester från liberaler och konservativa när vänsteridolen Hugo Chávez nyligen lade näsan i vädret? Förutom konstateranden, som från undertecknad, att det förmodligen var det bästa för Venezuelas framtid att Chávez inte fick härska i ytterligare fem eller tio år, har det varit ganska tyst.

Det har med vett och hyfs att göra. Man dansar inte på någons grav. Allra minst en folkvald ledares. Men det är uppenbarligen somliga från den yttersta vänstern för svagbegåvade för att begripa.