Det är få saker som är så dassiga som kollektiv bestraffning.
På mellanstadiet inträffade något som kom att reta upp alla pojkar något oerhört på min skola. Lärarna hade plötsligt en dag bestämt att skolans flickor skulle bjudas på glass, detta som belöning för att de städat sina omklädningsrum bättre än pojkarna (vi städade väl knappt alls).
Till saken hör att pojkar på den lilla byskolan under lång tid känt sig åsidosatta av de kvinnliga lärarna. Beslutet att flickorna nu skulle få glass fick bägaren att rinna över för oss. Jag minns att vi, som det heter, löpte amok, rev ned ytterkläder, slet loss stuprör och betedde oss allmänt dåligt den där dagen. I ren frustration.
Syftet – att belöna de som städat efter sig – var måhända gott. Men för pojkar som redan innan upplevde att tjejerna fick mer uppmärksamhet och behandlades bättre av lärarna var det oerhört provocerande.
Så när Umeå kommun funderar på att införa en särskild jämställdhetsskatt för att utjämna påstådda löneskillnader mellan män och kvinnor kommer jag att tänka på den där dagen i skolan i mellanstadiet. En skatt på män känns som lika idiotisk idé som glass åt alla flickor.
Män är den enda grupp i samhället som det på politisk nivå kan föras diskussioner om att diskriminera på rättslig väg. Risken med sådana här förslag är att det slut rinner över för männen, precis som det gjorde för de där mellanstadiepojkarna.
Senaste kommentarer