Sveriges bästa skribent Maciej Zaremba söker förklaringar till haveriet i den svenska skolan. Det är tiotusenkronorsfrågan i det land som fallit till plats 38 på Pisa-rankingen. Svenska ungdomar läser och räknar sämre, och trenden är tydligt spikrak nedåt under det senaste decenniet.
Hur kunde det gå så käpprätt åt skogen? Jag ska inte rota i orsakerna här. Men jag tror att Zaremba är något viktigt på spåren om inte bara den svenska skolan utan om hela det svenska samhället när han kommer in på den konsensusdiskurs som vi sett skörda offer i såväl uppmärksammade rättsskandaler som inom skolpolitiken:
I ett land som tror sig avkristnat men där väckelsen bara slumrar under ytan är det mycket effektivt att antyda att den som är av radikalt annan åsikt (kanske sig själv ovetande) går det ondas ärenden. Dylika argument vinner kanske inte debatter, men de skapar ett klimat som avskräcker vettiga människor från att ta till orda. Och då kan en ganska liten grupp trosvissa få oproportionellt stort inflytande.
Konsensusdiskursen har mycket riktigt en religiös aura kring sig. Den är skadlig på så många sätt, och lätt att känna igen på en rad områden, inte bara skolans.
Den gäller i jämställdhetsdebatten. Personer som inte stämmer in i kören för de feministiska maktanalyserna idiotförklaras, hånas och förminskas. Detta sker inte bara på elaka bloggar utan på ledarsidor, i public service, av respekterade toppolitiker och debattörer. Ett uppenbart offer i denna konsensuskultur är den tidigare genusdebattören Pär Ström. Han valde att sluta diskutera jämställdhet på grund av allt hat. Alla som sticker upp huvudet får snabbt som ögat erfara detsamma.
Den har också tagit ett grepp om migrations- och integrationsdebatten. Här har toleransnivån sjunkit så lågt att en enskild bokannons med fakta från SCB och Migrationsverket om negativa effekter av stor invandring orsakar en twitterstorm och krav på bojkott av Sveriges största morgontidning. Det är hart när omöjligt att yttra minsta kritik utan att drabbas av våldsamma påhopp. Ja, senast i går eftermiddag var Sveriges Radios P3 igång igen och liknade Sverigedemokraterna vid nazister. Det är en närmast daglig syssla på statsradions redaktioner.
Den gäller även på det sexualpolitiska området. Detta hör delvis ihop med jämställdhetspolitiken eftersom svensk sexualpolitik i allt högre grad kommit att styras av ett radikalfeministiskt perspektiv. Tydliga effekter är sexköps- och kopplerilagarna men också allt mer högljudda krav på omvänd bevisbörda i sexualbrottmål. Sverige har aldrig varit ett särskilt frigjort land sexuellt, men radikalfeminismen är på väg att skapa en nypuritanism och nymoralism som är anmärkningsvärd i vårt påstått sekulära samhälle.
Typiskt för debatten inom den svenska konsensusdiskursen är att den ersätter goda sakargument med påhopp och förminskanden av motståndaren. Den med avvikande åsikter utpekas som en fåntratt alternativt en ond person. Till en person som inte förtjänar respekt i ett sansat och värdigt samtal utan som tvärtom måste tåla att bli nedgjord och trampad på. Åsikt kopplas till person och i slutändan är det förstås personen som får ta smällen. I detta sammanhang skulle vi definitivt kunna nämna klimatdebatten också.
Bilden är glasklar för den som leker med elden: Den som ifrågasätter könsmaktsanalysen är född på vikingatiden och hatar kvinnor. Den som kritiserar svensk migrations- och integrationspolitik är rasist. Den som tycker att vuxna människor själva måste få bestämma vilka de vill ha sex och hur, är sexist och förespråkar människohandel. Varje sådan debattör måste alltså inleda med att förklara vad vederbörande inte står för.
Det tragiska är att detta sätt att bemöta oliktänkande ger effekt. De kritiska rösterna tystnar en efter en, av ren självbevarelsedrift. Vi går miste om många kloka åsikter och resonemang som en följd av detta.
Konsensuskulturen stryper debattklimatet och gör att samhället luktar instängt. Tänk om bara någon ville vara vänlig och öppna fönstret.
Konsensus eller konformitet är grundbult för ideologin som är bas för folkhemmet.
http://sv.wikipedia.org/w/index.php?title=Folkgemenskap&mobileaction=toggle_view_desktop
Eftersom alla i det svenska imperiet från polcirkeln till Öresund är likadana tycker också alla egentligen likadant.
De som inte håller med och tycker annorlunda är osvenska eller sjukdomar i den svenska samhällskroppen.
Att förespråka maktdelning är antidemokratiskt eftersom det implicerar att de folkvalda kan tycka fel osv.
Klockren och kortfattad sammanfattning av sakernas tillstånd i Sverige idag. Var finns motkrafterna till detta vansinne? Varför ser man aldrig samma analys som du gör på framträdande mediaplats? Någon enstaka ledarskribent på SvD försöker ibland lite försiktigt men det räcker inte på långa vägar. Som det är nu driver man folk i armarna på SD då jag tror att de av många uppfattats som de enda som står i opposition till eländet.
Klockrent skrivet. Det här är exakt vad jag själv länge har tänkt mig: Sveriges stora problem är inte att vi t ex har postmodernistiska skolpolitiker som förstör undervisningen eller rabiata feminister som tvingar oss till "könskodad snöröjning" eller vad det nu kan vara.
Vårt stora problem är att ingen vågar säga ifrån när någon mindre lyckad trendideologi slagit klorna i beslutsfattare och opinionsbildare. Därför blir vi också extremt känsliga för irrläror och får lida i onödigt många år när t ex frenologi, maoism eller genus kommer på tapeten.
Ett land med öppnare kultur kanske blir bråkigare överlag, med fler dumheter i samhällsdebatten vid varje given tidpunkt. Men man får en inbyggd riskminimering eftersom många fler vågar säga ifrån när agendan hotar att fullständigt kapas av tokstollar.
@ Anonym 2
Är det inte rätt komiskt att både ondgöra sig över att Sverige är extremt konformistiskt och över ”massinvandringen”? Det är som när sverigedemokrater säger att de tänker emigrera, för att det är så mycket invandrare här.
För att SD skall kunna uppfattas som opposition till eländet, behöver de först rensa ut Rudolf Kjellén, folkgemenskapen och nationalsocialismen.
http://sv.wikipedia.org/wiki/Rudolf_Kjell%C3%A9n
"Det är en närmast daglig syssla på statsradions redaktioner."
Jag håller inte med. Det ÄR en daglig syssla. Oftast räcker med en timme av nyhets-, samhälls- eller kulturprogram i P1 för att stöta på det. Godmorgon Världen brukar ha minst två sådana inslag eller vinklingar på sina 105 minuter, till exempel.
Hur kan man egentligen undgå att likna SD vid nazister?
http://www.metro.se/nyheter/lattare-fa-valjare-med-slips-an-med-armbindel/Objjih!44576/
Newsflash för både Hans Engnell och Anonym:
Fascismen har ett sätt att snärja in sig med ett nationellt mythos av en nationalstat. Den genomsyrar sig med berättelser och idéer och bilder av en nations historia. Fascismen i Sverige kommer aldrig se ut som ett Nürnbergmöte. Den kommer se mycket bekant ut och verka mycket svensk.
@ Anonym 4 – Jag tror inte SD:s potentiella väljare varken bryr sig om den nationalsocialistiska bakgrunden eller vet vem Rudolf Kjellén är. Utan här ser man ett parti som står i tydlig opposition och som tyvärr är det enda som tar avstånd från en radikalfeministisk diskurs och menar att även integration och invandring bör kunna diskuteras som vilket sammhällsfenomen som helst.
/Anonym 2
Zarembaartikeln var intressant. Jag följde en del blogglänkar därifrån och hamnade i en obegriplig feministisk diskussion där No Boy Toy och Erik Rodenborg helt fastnat i att Zaremba i ett exempel förnekar "bortträngda minnen".
Förstår inte hur man kan fastna i en så trivial detalj.