Expressens Anna Dahlberg har i ett flertal ledare fångat problemet i den svenska migrations- och invandringsdebatten. Det gläder mig att någon i sansade ordalag förmår beskriva komplexa problem utan att landa i överdrifter åt ena eller andra hållet.

Universell välfärdsstat och fri invandring – vi kan inte ha båda, sägs det. En sak är i alla fall säker: Vi kan inte ha en väldigt generös asylpolitik på sikt om vi samtidigt vill bevara dagens generösa (och dyra) välfärdssystem.

Denna insikt saknas hos de vänsterdebattörer som helst inte vill kännas vid att deras ambitiösa välfärdsdrömmar inte riktigt går ihop med idén att alla som kommer till Sverige ska få ett betalt boende och ha rätt till sjukvård, tandvård, barnomsorg och skolgång.

Jag har alls inget emot att människor tack vare den fria rörligheten i Europa kommer till Sverige för att söka sig ett bättre liv. Det jag vänder mig emot är den omhändertagandediskurs som dikterar synen på de nyanlända, vare sig de är flyktingar från krigets Syrien eller fattiga romer från Rumänien. Vi måste tro människor om mer än så.

Perspektivet behöver gå från omhändertagande till hjälp till självhjälp. Låt människor visa att de kan klara sig själva. Den som har flytt från ett krig och tagit sig till Sverige har faktiskt visat sig besitta någon sorts handlingskraft. Jag betvivlar att den försvinner bara för att personen bestiger svenskt territorium.

Folkpartisterna Lotta Edholm (skolborgarråd) och Erik Scheller (EU-parlamentskandidat) anser att ursprungslandet bör ta notan för de kostnader som migranter utan försörjning åsamkar Stockholms stad. Under 2012 betalades över en halv miljon kronor enbart i hemresekostnader för EU-migranter.

Den fria rörligheten ska inte inskränkas. Vår rätt att som fria individer resa till andra länder är i dag en av ytterst få positiva aspekter av det svenska EU-medlemskapet. Men det är riktigt att Stockholms skattebetalare inte ska behöva stå för uppehälle för rumänska medborgare som inte förmår ordna ett rimligt boende under sin tid i Sverige, eller för den delen hemresor till Rumänien.

Märk dock väl att dessa EU-migranter aldrig har krävt någonting av Stockholm eller Sverige. De har inte krävt ett boende. Det är svenska  politiker som har uppmärksammat deras boendesituation, upprörts över uppsatta tältläger och krävt att situationen måste förbättras. Det är alltså våra egna politiker som skapar kostnader, inte EU-migranterna.

Detta är ett gott exempel på den omhändertagandefanatism som präglar det socialdemokratiska Sverige. Eller ska vi kanske kalla det vid dess rätta namn: socialtjänstsjukan.