Underrättelsetjänsternas massövervakning räddar liv. Så lyder den vanligaste motiveringen till att staten ska ha en allsmäktig rätt att ta del av all vår kommunikation, vem vi pratar med och när. Det är för vår egen skull.
Men det finns egentligen inget stöd för det påståendet. Det hela är av allt att döma en stor och väldigt påkostad charad. Staten behöver motivera massövervakningen på något sätt.
Den federala nämnden Privacy and Civil Liberties Oversight Board (PCLOB) kritiserar i en omfattande rapport uppgiften att NSA:s massiva informationsinsamling skulle förhindra terrorism:
”We have not identified a single instance involving a threat to the United States in which the telephone records program made a concrete difference in the outcome of a counterterrorism investigation. Moreover, we are aware of no instance in which the program directly contributed to the discovery of a previously unknown terrorist plot or the disruption of a terrorist attack”.
Massövervakning förhindrar alltså inte terrorism. Den räddar inte liv. Den enorma insamlingen av metadata bör därför upphöra.
Medborgare måste ställa högre krav på sina politiska företrädare än så här. Vi ska inte låta oss bli matade med vilken dynga som helst. Vi kan faktiskt kräva mer än fåniga charader som kostar både skattepengar och mänsklig frihet.
Det går öht inte att uttala sig om massövervakning räddar liv eftersom det saknas en kontrollgrupp,d.v.s. Ingen övervakning alls att jämföra med.
Dessutom finns inga data om hur många terrordåd som har förhindrats genom övervakning av telefoner, mails och internet.
När jag vill flyga inom Europa är mina skor farliga och måste röntgas, men bara i Sverige.
En delvis fylld dricksvattenflaska är livsfarlig i Nederländerna, men skorna går bra.
Det var ett tag sedan jag flög via Danmark, men jag vill minnas att varken skor eller vatten var farliga där.
"Säkerhet" har blivit en ursäkt för att skapa en kontrollapparat.