Människan är inte svag

I Sverige talas det ofta om ”svaga grupper”. Det är dessa som politikerna vill hjälpa, stötta och satsa på, får vi veta.

Till gruppen ”svag” räknas tydligen alltfler – ungdomar, kvinnor, invandrare, homosexuella. Låginkomsttagare, personer med utländskt efternamn, boende i förorten, lågutbildade. Människor med funktionshinder, missbrukare, pensionärer. Listan kan göras väldigt lång, och om du faller under flertalet kategorier är det, förmodar jag, bara att ge upp och sätta sig i Socialtjänstens väntrum.

”Svag” är ett oförskämt epitet, närmast en anklagelse. Ty precis som Tove Lifvendahl skriver i SvD är svaghet ett tillstånd, inte en egenskap. Vi kan alla hamna i ett tillstånd av svaghet i våra liv. Men hur jobbigt det än är där och då kommer de flesta av oss ur det tillståndet med en ny erfarenhet och kanske en mer ödmjuk inställning till livet.

Politikerna kräver föreställningen om ”svaga” människor för att motivera både sin egen existens och förekomsten av ingrepp i våra liv. Sålunda fruktar makthavarna starka individer som inte behöver dem. En politiker som inte behövs är snart arbetslös.

I ett samhälle där positiva rättigheter är det enda som diskuteras är beskrivningen av individer och grupper som svaga helt följdriktig. Men den är falsk. Är det några som inte kan tillåta sig att vara svaga är det väl just missbrukare, fattigpensionärer och personer med funktionshinder! Och den som flytt sitt land undan krig och förföljelse och nått ända till Sverige, hur kan hon någonsin kallas svag?

Vi människor är inte svaga. Vi genomgår perioder i våra liv när vi inte är på topp fysisk och psykiskt, perioder då vi kan vara i behov av hjälp och stöd för att komma på fötter igen. Det är vad socialt arbete, privat eller professionellt, ska handla om. Inte att bära en person utan att stötta personen att bära sig själv.

Att inte tro på människans styrka, hennes förmåga, hennes inneboende kraft, är att sakna en tro på människan som varelse. Då är vi alla en fårskock, utan kompass och förmåga att navigera i våra egna liv. Med en sådan utgångspunkt blir politiken naturligtvis viktigare än allt annat.

Det är en förfärlig människosyn som ligger till grund för den svaghetsorienterade politiken. Den borde utmanas tydligare av liberala men även i viss mån konservativa krafter som tror på människans egen förmåga, som vill tillåta henne att välja sin egen väg, att få blomstra och skörda frukterna av eget arbete.

Den konfrontationen saknas i allt väsentligt i svensk politik i dag.