Jag har konstaterat det tidigare: Det är något med Quickfallet som gör att folk förlorar vettet. Nu har Kristina Hultman gjort Göran Lambertz sällskap i KFS – Klubben För Sinnesslöa. Ingen verkar förstå varför hon gör så här eller vad hon vill med det.
Kristina Hultman skrev en drapa som bemöttes av såväl Dan Josefsson och SVT som av Sten-Owe Bergwall och Sture Bergwall själv.
Nu replikerar Hultman och summerar sin poäng med att ingen har begripit någonting. Detta är samma inställning som Göran Lambertz har drivit hårt, och tesen att det är medierna som har ”blåst” och ljugit för allmänheten har hon också gemensam med Lambertz.
Ingenstans i sin märkliga text framför Hultman några konkreta bevis för att medierna skulle ha farit med osanning under Sture Bergwalls resningsförfarande. Hon tycks bara ogilla att Bergwall nu fått upprättelse och att personer som grovt misskött sina jobb genom att få en oskyldig person dömd gång efter gång öppet kritiserats för det.
Kristina Hultman svingar vilt omkring sig. Hon anklagar Norstedts för censur för att förlaget drog tillbaka Sven Å Christianssons bok. Att ett förlag drar tillbaka en bok är emellertid inget unikt. Det skedde senast när Paul Frigyes bok om Jan Guillou, Höjd över varje misstanke, visats innehålla allvarliga sakfel.
Även journalisten Gubb Jan Stigson utpekas av Hultman drabbad av det mediala drevet. Han får nämligen inte skriva om Quick längre i Dala-Demokraten. Men det finns goda skäl till att Gubb Jans arbetsgivare inte vill att han skriver mer i fallet. Han har kufat om Quick ända sedan Sture Bergwall började erkänna mord. Bevis bekommer inte Gubb Jan, och det är honom främmande att ta in andra perspektiv.
Så när Bergwall nu är friad för samtliga mord vore det direkt oanständigt att låta Gubb Jan Stigson fortsätta konspirera och misstänkliggöra honom. Det finns gränser för vad en kriminalreporter kan vräka ur sig innan det smutsar ned tidningen. Dala-Demokratens ledning värnar rimligtvis om sin tidnings heder.
Göran Lambertz är part i målet sedan han som justitiekansler gav tummen upp för Quickutredningarna och förhindrade en granskning. Att han med en dåres envishet fortsätter att hävda att elefanten i rummet (rättsskandalen) inte finns, är begripligt om än otillständigt.
Det är svårare att förstå vad Kristina Hultman får ut av att skämma ut sig på detta sätt. Men som sagt: Det är något med fallet Quick som gör att vissa helt tappar huvudet.
Den berömda svenska åsiktskonformismen och volksgemeinschaften.
Skäl för libertarianer att diskutera medlemskapet i Sverige.
http://www.ofuss.se/
Är de kvadratmeter som utgör Sverige absolut heliga, som endast en tokliberal skulle tänka sig att ändra på, och är det helt omöjligt att en politisk enhet kan bli så stor att den blir dysfunktionell?
Den politiska enheten EU har mycket riktigt blivit så stor att den blivit dysfunktionell. Och aggressivt utmanande mot de som funderar på utträde.
Hellre en svensk nationalstat än ett byråkratiskt monster som EU. Som dessutom vill centralisera mer makt i Bryssel än i Sthlm. Förstår inte hur en liberal kommer fram till att EU är utmärkt? En globalist, en bilderbergare etc förstår jag att de vill bygga Europas Förenta Stater men hur tänker libaralen. Om någon annan än Hitman har svar på detta får ni gärna posta det här. Hitman kan ni släpa fram när det är dags att predika för kören, för mig är han obegriplig i sitt babbel..
Kristina Hultman har gått i Terapi hos Margit Norell och själv tagit fram "bortträngda minnen". Hon var en stark pådrivare i Da-Costa Skandalen. Hon har samma mål som de andra. men i hennes fall härstammar de från åttiotalet.