Internet är ont. Den slutsatsen kan man nästan dra av de senaste årens näthatsdebatt. Och inte blir det bättre av att organisationer som Friends påstår att varannan tonårstjej kränkts på nätet, uppgifter som ifrågasätts av seriösa nätforskare.

Medierna köper en bild som inte är sann men som ger fina rubriker och många klick. Och vilka tjänar på det? Friends gör det definitivt. De presenterar sina undersökningar, får sina rubriker och säljer samtidigt in sina utbildningar. Problemet är att allmänheten riskerar dra felaktiga slutsatser och därav också kräva tokiga insatser mot det upplevda problemet.

Det är inte helt lätt att kritisera Friends. De är en av de där ”snälla” organisationerna som tillsammans med Rädda Barnen, Naturskyddsföreningen och Ecpat står över all granskning. Janne Josefsson fick sina fiskar varma när han i SVT:s Uppdrag granskning kritiserade både Rädda Barnen och Majblomman för överdrivna barnfattigdomstal. Sådant gör man bara inte.

När det gäller det så kallade näthatet har det kommit att bli ett axiom att det är ett växande problem – och att inte minst feminister tillhör de drabbade. Högljudda feminister har skickligt lyckats framställa sig sig som särskilt utsatta i de sociala medierna. De kopplar denna utsatthet till kvinnors underordning i samhället (och slänger gärna in Breivik i mixen också). Men som vi sett är vissa av dem själva förstklassiga på konsten att hata. Att hata män är bara lite finare.

Det behövs en tillnyktring i dessa frågor. Fler måste inse att det inte finns några ”snälla” organisationer utan att alla har en agenda. Feministiskt manshat är inte finare än annat hat. När Ecpat överdriver och Rädda Barnen och Friends vrider och vänder på statistik är det inte bättre än när Nationaldemokraterna gör det.

Läs även:
Toklandet