I tider när hysteri och överdrifter är det som driver nyhetsförmedlingen och i allt högre grad även det politiska arbetet, är det befriande när sakliga och kunniga forskare kliver fram och säger: Nej, det där stämmer inte alls.

Niklas Långström har varit en sådan person under ganska många år nu. Som professor i psykiatrisk epidemiologi, tidigare chef för Centrum för våldsprevention vid KI och med stor erfarenhet av att forska om och arbeta med sexualförbrytare, i dag inom Kriminalvården, har Långström mer på fötterna än de allra flesta.

I gårdagens Aktuellt i SVT tillbakavisade han att pedofiler som begått sexualbrott mot barn ofta återfaller. En liten minoritet återfaller, och dessa ”punktmarkeras”. Men de allra flesta gör det inte. Detta gäller för övrigt även andra sexualbrott. Det finns en vida spridd uppfattning i samhället att en person som har begått en våldtäkt löper särskilt stor risk att begå brottet igen. Det finns inget stöd för detta.

Brott med störst återfallsrisk är, enligt studier som Brottsförebyggande rådet presenterat (gäller åren 2003-2009), narkotika- och trafikbrott. Sexualbrott hamnar betydligt längre ned. Men statistik räcker inte för att övertyga allmänheten. Den vägleds av något slags magkänsla.

Långström konstaterar också att mycket tyder på att pedofili är en sexuell orientering som inte går att ”bota”. Den finns med från tidig ålder men kan också förstärkas av yttre faktorer, exempelvis om en person har utsatts för sexuella övergrepp som ung.

Även om en sexuell dragning till minderåriga inte går att medicinera bort är det möjligt att arbeta med personen i fråga för att undvika att övergrepp sker. Verksamheter som Preventell, som är en hjälptelefon dit personer med denna läggning kan vända sig för att få prata, är ett sätt att nå ut. Det behövs förmodligen fler.

Pöbelmentaliteten att pedofiler, ja alla dömda sexualförbrytare, ska hängas ut inför grannar och arbetskamrater, bygger på den felaktiga idén att risken för återfall är stor. Därför har omgivningen ”rätt att få veta”.

Snarare riskerar en sådan hållning att öka risken för återfall eftersom personen i omgivningens ögon redan är dömd att begå nya brott. I ett sådant fall rämnar de skyddande faktorer som annars hade kunnat få personen att avstå från att begå ett nytt brott (risken att förlora jobbet, att grannarna får veta med allt obehag det medför osv).

Ibland önskar man att människor kunde tänka lite längre än näsan räcker.