En person berättade om en kompis som brukar chatta med sin pojkvän via Skype. Eftersom de bor i olika länder och inte träffas så ofta brukar hon klä sig i sexiga underkläder för att egga honom. Ibland sexchattar de helt nakna. En kompensation för uteblivet samliv under många månader.

– Men varför använder de Skype? frågade jag. Jag förutsåg att hon inte skulle förstå min fråga och lade till:
– Vet de inte att myndigheter kan se precis allting de skriver? Allting de gör? Har de inga problem med det?
– Jag vet inte. De vet nog inte att det är så.
– Nej, såklart. De hade ju inte nakenchattat inne i Skatteverkets väntrum. 

Detta till synes triviala exempel pekar på de kunskapsluckor som finns hos den breda allmänheten men också den pedagogiska utmaning vi har framför oss för att i ett första steg få fler att förstå hur pass övervakade de är, i ett andra att informera om vilka säkerhetssteg som kan vidtas av var och en.

Massövervakningen var som väntat ingen stor fråga i valrörelsen. Men ett av regeringspartierna har haft en väldigt hög svansföring i frågor som rör personlig integritet och övervakning. Miljöpartiet har kritiserat datalagringen och FRA-lagen och tämligen konsekvent stått upp för människors rätt till integritet även i den digitala världen.

Nu finns det dock goda skäl att misstänka att MP offrat dessa heliga principer på maktens altare. Partiet vill stoppa vägbyggen, höja miljöskatter, öka asylinvandringen och förbjuda sådant som kan tänkas bringa välbehag hos någon. Personlig integritet är inte ett prioriterat område.

I regeringsförklaringen nämns den personliga integriteten på ett fåtal rader, och då väldigt undvikande. En ”integritetskommission” ska se över datalagringen. Detta är en skrivelse som MP sannolikt kämpade för och som Löfven gick med på bara för att den är så luddig. Ingen vet vad det betyder, och det är väl också tanken.

Kunskapen finns där ute nu, tack vare Ed Snowdens läckor. Men människor glömmer. Faller in i gamla vanor. Intygar sig att de inte är så farligt. Det som behövs är ett slags integritetens kunskapslyft. Politikerna kommer inte hjälpa oss. De är snarare fienden, de som stiftat lagarna och jobbat hårt för att undvika att allmänheten får insyn.

Nej, kunskapslyftet får vi göra själva. Och det görs enklast genom mun-mot-mun-metoden. Berätta för dina vänner, kolleger och släktingar. Fråga dem vad de gör för att skydda sig på nätet. Berätta varför det är viktigt. Och naturligt.

I vardagen vidtar vi en mängd säkerhetsåtgärder utan att tänka så mycket på dem. Vi har lås på våra ytterdörrar. Vi låser om oss på toaletten. Vi försäkrar både bostad, bil och båt. Vi sätter lösenord på våra epostkonton och telefoner. Varför, om vi nu inte har något att dölja? Om privatlivet nu är så 90-tal och passé?

Jag tror att nästan alla vill ha ett privatliv. Att det är mänskligt att vilja det och högst rimligt att kräva det. Internet är inget undantag. Det gäller bara att få fler att tänka efter. Att lyfta frågan i fikarummet redan i morgon är ett första steg.