Det sker en sorts rörelse i samhället som leder bort från förnuft och rationalitet. I dess ställe ser vi ett fokus på känslor och en strävan efter renhet (ett tema jag berört brett tidigare). Samhället ska renas från allt som kan upplevas negativt av enskilda individer.
Unga som växer upp i dag, som har det bättre ställt materiellt och har fler valmöjligheter i livet än tidigare generationer kunnat drömma om, förväntas känna sig diskriminerade, utsållade och svaga bara för att de är unga. Det talas i den allmänna debatten om unga som en ”svag grupp”. Svag på arbertsmarknaden, svag på bostadsmarknaden och tro fan om den inte är svag överallt annars också.
Det är synd om unga, helt enkelt. Men framför allt är ungdomen kränkt. Kränkt över underklädesreklam som ”objektifierar” kvinnor. Kränkt över dåliga betyg. Kränkt över att inte alla tycker likadant. Kränkt över att inte få en egen bostad när de fyller 18. Kränkt över… ja, ni förstår.
Upprördheten verkar inte alls lika stor bland äldre generationer. Jag har aldrig hört kvinnor i min mors generation uppröras över att det visas smala H&M-modeller i TV-reklamen eller på reklamskyltar på busshållplatsen. För den yngre generationen verkar det däremot vara ett jätteproblem. Ty de måste jämföra sig med modellerna och (obligatoriskt) må dåligt av dem. Har unga i dag inget försvar?
Kanske är det så enkelt att tidigare generationer lärt sig att uppskatta det de har, tåla olikheter, fokusera på annat än bara sig själva hela tiden och ta de smockor som livet faktiskt delar ut ibland. Många unga verkar i dag väldigt upptagna med att leta efter saker de kan känna sig besvärade och kränkta av.
Jag ser detta som en typ av intolerans. Vilket är ironiskt i sig eftersom det inte sällan är de individer som saluför sig själva som så oerhört toleranta och öppna som samtidigt flyger i taket över en nyöppnad strippklubb eller att en politiker inte velat definiera sig som feminist.
Om man ska tro denna artikel i The Federalist är detta ingalunda ett svenskt fenomen. Kanske kan det kallas västerländskt, den del av världen där kvinnor har det som allra bäst. Samma debatt pågår i USA.
Kränkhets- och diskrimineringsindustrin är en farsot som sveper över Sverige. Den träffar stort och smått. Den handlar om att anmäla chokladgodis, klippa i gammal barnlitteratur men också att göra ändringar i språket så att ingen riskerar att ta illa upp av sättet på vilket vi pratar (därför ska vi inte säga ”kvinna” längre utan ”fittbärare”, inte säga ”man” utan ”en” eller ”hen”). En kampmetod är att helt sonika stämpla företeelser som rasistiska och sexistiska och därmed något som ingen kan försvara (ett aktuellt exempel på detta är att Dataspelsbranschen nu ska utreda möjligheterna att normkritiskt märka TV- och datorspel).
Tyvärr fungerar det oftast. Företag backar. Politiker pudlar. Alla anpassar sig efter den arga feministiska mobben. The Federalist föreslår ett motgrepp: Sluta be om ursäkt. De lättkränktas skara får helt enkelt finna sig i att alla inte tycker, uttrycker sig eller betraktar världen på samma sätt som dem.
Det är bara att erkänna att feministerna framgångsrikt har flyttat fram sina positioner. Maktförkjutningen påverkar nyhetsvärderingen och samhällsdebatten. Politikerna anpassar sig i sin tur efter hur vindarna blåser i debatten, vilket kan påverka de politiska avvägningarna och i slutändan lagstiftningen. Alla som arbetar i Stockholms stad har nyligen meddelats av den nya majoriteten att stadens budget för 2015 ska ”genomsyras” av ett genus- och antirasistiskt perspektiv. Detsamma gäller arbetet i stadens skolor och förskolor. Detta är en tydlig seger för Fi. Ingen ska komma undan.
Det är inte bara genuskloaker som Nyheter24 som eldar på allt detta, även om de onekligen ligger i framkant. Det sker i de stora kvällstidningarna, i public service och på ledarredaktionerna. Alla tassar numera på tå för att inte råka säga något som kan upplevas som olämpligt av någon. Jag märker det själv. Vi sublimerar språket, väljer våra ord. Man måste inte tala korrekt svenska men välja rätt ord.
Detta ska inte ses som ett upprop för att få säga ”negerboll”, att bete sig illa eller skämta om etniska eller religiösa minoriteter hur som helst. Jag vill inte förbjuda vare sig rondellhundar eller olämpliga skämt, men jag tycker personligen att det är en smula onödigt att såra människor bara för att man kan. Däremot vänder jag mig å det starkaste emot den kultur av unga kränkta människor som växer fram och ges allt större utrymme. Det är inte synd om unga eller kvinnor. Eller män heller för den delen. Inte i Sverige.
Det behövs en liberal motrörelse som tar strid mot både tokfeminism och kränkthetsvurm. I nuläget är det bara Sverigedemokraterna som tar öppet avstånd från den svenska radikalfeminismen och motsätter sig fortsatt lagstiftning för att ”skydda” grupper mot påstådda kränkningar. De borgerliga partierna måste vakna till liv nu.
Läs även:
Svenska museer ska tolka historien ur ett kvinno- och hbtq-perspektiv
Ypperlig text!
Jag vet inte om jag vill instämma i att det är ävervägande ungdomar och kvinnor överlag som är boven här. Det tycks också finnas ett brett segment medelålders män (30-45 år), vilka hävdar detsamma.
Huruvida den yngre generationen har rätt att känna sig svikna över tillkortakommanden tidigare generationer svenskar åstadkommit, är mitt svar som så: yngre svenskar har nu ingen bostad vid 18-27 års ålder om de studerarar (och i vissa fall de som arbetar som har låg lön), eftersom äldre generationen prioriterat flykting- och anhöriginvandring. Detta är något som 90-talister inte kunnat påverka. Därmed förstår inte den äldre generationen hur de svikit den yngre. Ibland tänker jag hur jag bryr mig om äldre svenskar (>30 år), men så kommer tanken: ingen verkade bry sig om att ordna upp det för framtida generationer. I stället för en ordentlig skolgång och ett välfärdssystem fick vi ett svenskhat (etnomasochistiska svenskar respektive invandrare som inte respekterar svenskar).
Och så slutklämman: radikalfeminister och ungdomar som ropar över sexism, rasism, och vill ha en lägenhet vid 20 års ålder är ju komiska. Jag har själv mött de här personerna under min studietid, och de är alltid lika sura över att de inte får sin bostad vid 20 års ålder. Vad tror ni!? Ska vi ha flykting- och anhöriginvandring som belastar välfärdssystemen, eller vill ni ha en bostad när ni fyller 20? Man kan inte få båda. Men det förstår självklart inte den naiva, dumma, förkastliga bortskämda ungdomsslyngeln.
/ Magne
Mycket skarp iakttagelse Hans.
Men vem i borgerligheten ska träda fram för förnuftets återinförande i politiken och den allmänna debatten?
Annie Lööf? Anna "sthlmare är smartare än lantisar" Kinberg-Batra? Göran Hägglund? Nä, den som frälser borgerligheten blir nog Björklund…
"HÖGT SKRATT!"
Inse fakta kära vänner, Alliansen är skapligt rökta just nu. Sjuklöverpartiet och åsiktsuppfostrarna i gammelmedia har inte på långa vägar lärt sig läxan än…
Dilsa Demirbag-Steen skriver i den i övrigt vidriga tidningen Expressen; "I en demokrati värd namnet finns det inte plats för positiv särbehandling av trosutövare, som till exempel att ge en muslimsk man rätt att vägra skaka hand med en kvinna genom att åberopa islam.
Men det ska heller inte finnas lagar som förbjuder att en viss religion kommer till synes i arkitektur eller klädedräkt.
Låt oss återgå till principen att kollektiv och religioner inte har några exklusiva rättigheter och att den minsta minoriteten i ett samhälle är individen. Liberalismen är det enda alternativet som erbjuder oss en framtid och samhällsgemenskap som bygger på rätten till friheter. Oavsett vårt arv."
http://www.expressen.se/kultur/dilsa-demirbag-sten-frihetens-arv/
Tänk om alla liberaler resonerade som Hans och Dilsa, då skulle SD kanske inte ens sitta i riksdagen? Värt att tänka på för alla högljudda förespråkare för den på Mose stentavlor anvisade Gudomliga Fria Rörligheten (framförallt för EU-tiggare, jag blir fortfarande trakasserad av tullen om jag flyger från Amsterdam) som tydligen liberalismen står och faller med, enligt vissa…
Jag ser ingen förändring inom överskådlig tid inom borgerligheten. Så är det. AKB är ingen lösning. Hon är ett steg mot 15%. Vilket betyder att fler moderater och kristdemokrater går till SD. Av det enkla skälet att inga andra alternativ finns.
Se citatet från skådespelaren Stephen Fry
“It's now very common to hear people say, 'I'm rather offended by that.' As if that gives them certain rights. It's actually nothing more… than a whine. 'I find that offensive.' It has no meaning; it has no purpose; it has no reason to be respected as a phrase. 'I am offended by that.' Well, so fucking what."
Ungefär så känner jag för fenomenet.
Tack för en utmärkt blogg.
pjotr
Det finns ett offer-privilegium i de fall när man lyckas skapa en politiskt stark grupp. Det saknas däremot när man snörs i finkan för att man stoppar i sig olovliga kemikalier o plantor.
Det hela är ett nollsummespel eller kanske till och med ett något krympande fält där de som spelar är dömda att äta varandra.
För övrigt kommer nog alliansen tillbaka. Stefan Löven gör sitt bästa för det och den grundläggande politiken går hem.
/B
Fantastiskt bra!
HAX skriver bra och se Rick Falkvinges kommentar.
http://henrikalexandersson.blogspot.se/2014/11/vinterkranksjukan-hotar-vart-oppna.html
/B