Många bedömare menar att gårdagens uppgörelse om migrations- och integrationspolitiken i praktiken var en sakpolitisk seger för Alliansen eftersom de borgerliga partierna, framför allt Moderaterna, fick igenom mest. Jag tror tvärtom att Alliansen har gått i en fälla.

Som många har konstaterat är den nya migrationsuppgörelsen helt otillräcklig för att möta det extrema asyltryck som Sverige utsätts för och som kommer att fortsätta under nästa år. Jag skrev om det i går.

Visst är det bra med stora uppgörelser – men inte för uppgörelsens skull. Det är rimligen resultatet av politiken som räknas. Här är det bara att konstatera att en migrationspolitisk uppgörelse mellan å ena sidan S, M och KD och å den andra FP, C och MP är minst sagt besvärlig. Det blir av nödvändighet urvattnat. Om Sverige ska ändra kurs behöver minst två av dessa partier exkluderas.

De kortsiktiga vinnarna på gårdagens uppgörelse är Vänsterpartiet och Sverigedemokraterna. Den långsiktiga vinnaren kan däremot bli Stefan Löfven. Överenskommelsen är troligen den första av flera. Redan samma dag som uppgörelsen slöts hävdade Löfven nämligen i en intervju i SvD att ”alla förstår att åtgärderna inte räcker”. Det var ett frankt konstaterande bara timmar efter att statsministern kallat överenskommelsen för ett ”styrkebesked”. Nu pratar dessutom Löfven om volymer (utan att nämna ordet) som aldrig förr.

Löfven har bundit Alliansen vid masten. Både regeringen och allianspartierna har bränt sina broar och står nu tillsammans ansvariga för migrationskaoset. Därmed har Löfven lyckats undvika att Alliansen gör detta till en valfråga 2018 eller vid ett eventuellt nyval. Det är smart. Det är taktiskt. Statsministern vred ett potentiellt tungt vapen ur oppositionens händer.

Kvar står förstås SD, men även där har Löfven nu gjort det mindre troligt med en alliansregering stödd av Jimmie Åkesson. Överlag var gårdagen en stor seger för regeringspartiet Socialdemokraterna.

Stefan Löfven har plötsligt blivit politiker.

Läs även:
Fnordspotting