Miljöpartiet har ända sedan det bildades på 80-talet varit ett parti som sluppit bära regeringsansvar. Detta har möjliggjort en roll för MP som det ”snälla” partiet i svensk politik. Det har nämligen kunnat lova allt till alla väl medvetet om att det ändå aldrig behöver ta hänsyn till ekonomiska eller sociala realiteter.

MP har särbehandlats av journalisterna och av allmänheten setts som ett parti som månne är lite naivt men som egentligen, innerst inne, vill väl. Det hörs ju på namnet.

Under Göran Perssons regeringsår fick MP inflytande över budgeten och kunde lägga såväl skatteväxling (läs höjda skatter på bland annat utsläpp) som friår till sina erövringar. Under alliansåren lyckades MP få ett avgörande inflytande över migrationspolitiken, som drevs i ett europeiskt perspektiv ännu mer extrem riktning.

Inför valet 2014 var det uppenbart att det var med Miljöpartiet som Stefan Löfven tänkte bilda regering vid en valseger (även om Jonas Sjöstedt hoppades in i det sista). Löfven vann inte valet, men Alliansen förlorade. Och plötsligt fick alltså MP ta steget in i regeringskansliet.

I Löfvens Kalle Anka-regering har nästan alla miljöpartistiska ministrar lyckats utmärka sig. Kulturminister Alice Bah Kuhnke personifierar naiviteten och har blivit ett stående skämt i sociala medier. Bostadsminister Mehmet Kaplan har en av regeringens absolut tyngsta och viktigaste portföljer. Men förutom att sitta och ”vända på alla stenar” i bostadspolitiken verkar han mest tillbringa tid i Turkiet, långt bort från den jobbiga verkligheten i bostadsbristens Sverige.

Åsa Romson har inte bara blivit den gråtande politikern med hela konungariket Sverige – hon fullkomligt skriker ”fel person på fel plats”. Och så har vi hennes språkrörskollega Gustav Fridolin. Regeringens eget baby face som skulle rädda skolan men som nu mest går omkring och ser ut som en citron.

Fridolins beteende har bäst beskrivits av Ann-Charlotte Marteus som ”oacceptabelt”, hans språk som ”det trotsiga barnets” och hela hans uppenbarelse som ”en ostädad pojkrumsinstallation”. Detta sammanfattar Gustav Fridolin väldigt väl. Den regering MP ingår i har lagt om migrationspolitiken. Men Fridolin säger att han inte kan försvara beslutet.

I söndagens Agenda hävdade Fridolin att Sverige under åren av skärpta asylregler ska bygga upp en kapacitet för att klara ett mottagandet ”på de här nivåerna”. Han tycker alltså att Sverige ska vara förberett för ett asylmottagande på en halv miljon människor om året.

Det är förbluffande att höra. För samtidigt vill ju MP att vi ska arbeta mindre. Att skatterna ska höjas. Att även människor som inte söker asyl i Sverige och därmed vistas här illegalt ska få del av den svenska välfärden. Att alla EU-migranter ska erbjudas boende.

MP:s hela politik är ett gigantiskt luftslott av naiva förhoppningar, snällism, dagdrömmar och trams. Vi såg hur det gick när ett av partiets politikområden fick genomslag – migrationspolitiken. Föreställ dig om MP skulle få större inflytande på ännu fler områden.

Det är bara att inse: Sverige har en riktig bolibomparegering. En samling fårskallar sitter vid rodret och avser att sitta där i tre år till. Det är en regering som endast överträffas av storheter som Svambob fyrkant och Doktor Snuggles i fånighet.

Denna regering ser hastighetsskylten först när den passerats. Den rycker i nödbromsen först när tåget spårat ur. Denna regering är direkt farlig för Sverige.

Maken till oansvarigt och arrogant styre har Sverige kanske aldrig haft. Det är en ren förolämpning varje dag regeringen sitter kvar.

Läs även:
Fnordspotting