En statlig utredning (SOU: 2015:86) föreslår att regeringen inrättar en jämställdhetsmyndighet. Extremfeministerna i Fi, Vänsterpartiet och Miljöpartiet har länge ställt detta krav. Krav har rests även inom Socialdemokraterna och frågan är nu ute på remiss. Det ska inte uteslutas att vi till slut hamnar där.

Det finns nämligen intresse även från borgerligt håll. Maria Arnholm, tidigare jämställdhetsminister och nu talesperson i dessa frågor för Liberalerna (sic), tycker att förslaget är ”intressant”.

Syftet är att samordna jämställdhetspolitiken och att ”följa upp” de jämställdhetspolitiska mål som riksdagen har antagit. I sak är detta inget konstigt. Grundproblemet ligger snarare i att riksdagen över huvud taget har antagit jämställdhetspolitiska mål som politiker vill följa upp. Det handlar om att styra vårt sätt att leva efter en godkänd feministisk mall. Detta omfattar allt från arbetsliv till utbildning och givetvis föräldraförsäkringen.

Risken är förstås att politikens inflytande över våra liv skulle växa ytterligare. En jämställdhetsmyndighet kommer nämligen behöva visa varför den behövs, och det kan den bara göra genom att lägga förslag på hur den upplevda ojämställdheten kan åtgärdas med mer politik.

I dag rapporteras att var fjärde pappa avstår att vara föräldraledig under barnets två första år. Så kan vi givetvis inte ha det. Frågan var givetvis toppnyhet i kvällens Rapport i SVT och har diskuterats livligt i public service under dagen.

Ingenstans ställs frågan om det är rimligt att politikerna ska ha något alls att göra med hur föräldrar delar sin föräldraledighet utifrån just sin unika situation. I Sverige är nämligen defaultläget i rapporteringen att politiken måste gripa in. För allas bästa. Detta trots att det folkliga stödet i denna specifika fråga är litet.

Ja, lite trött blir jag.

Se även: 
Debatt mellan Annika Strandhäll (S) och Ebba Busch Thor (KD) i Aktuellt