Fjolårets extrema inflöde av asylsökande fick en rad konsekvenser. Det ledde dels till en kollaps i det akuta mottagningssystemet, dels till att boenden av undermålig kvalitet upphandlades i panik. Existerande boenden förtätades. Fler asylsökande skulle alltså dela på samma sovsalar, samma toaletter och duschar.

En annan konsekvens som nu är tydlig är de mycket längre handläggningstiderna. Trots att Migrationsverket anställt många nya handläggare (på två år har myndigheten vuxit från 5000 till 7000 anställda) och flyttat personal till asylhanteringen, har väntetiderna oundvikligen skjutit i taket.

Att gå och vänta på ett för många livsavgörande besked om asyl är tufft nog. Att vänta i ett halvår innan någon ens börjar titta på ens ansökan är nedbrytande. Människor passiviseras ute på de svenska asylboendena, och detta redan innan socialtjänsten eller Arbetsförmedlingen har hunnit göra det. De ”investeringar” som Stefan Löfven & c/o pratat om slösas just nu bort.

Svensk migrationspolitik har skapat små krutdurkar runt om i landet. Föreställ dig själv: människor med konflikter i bagaget tätt hoppackade i små rum. De har ingen sysselsättning och får gå i månad efter månad och bara vänta. Inte jobba, inte plugga. Bara äta och sova. Ingen vet om beskedet kommer dröja ytterligare en månad eller sex månader. Eller ett år. Jag är faktiskt förvånad över att det inte bråkas ännu mer.

Därtill vittnar kvinnor om rädsla för att bli utsatta för sexuellt våld på asylboendena de delar med främmande män. En kvinna beskriver:

Männen är inte särskilt utvecklade i sin syn på kvinnor. De är inte så fria i tanken och ser inte kvinnan som sin jämlike. De förstås inte jämställdhet och ser saker på annat sätt.

Jag hör nästan Jan Björklunds ord om värderingskonflikter från söndagens partiledardebatt eka. Att asylsökande kvinnor inte upplever trygghet, och i praktiken inte har något annat val än att stanna kvar på boendet, är direkt ovärdigt.

Människor som passiviseras. Kvinnor som känner rädsla. Livsgnistor som slocknar. Detta är de verkliga effekterna av den migrationspolitik som Alliansen och de rödgröna partierna stod bakom fram till i höstas.

Denna politik bygger inte på humanism. Snarare motsatsen. Jag vill hävda att det är fråga om en cynisk snällhetspolitik som ända från början handlat mer om att posera än att faktiskt hjälpa människor.

I detta läge är allt de ansvariga politikerna har att komma med ett pinsamt ”tänkte inte på det.”