Precis som skolpolitiken förfärande ofta reduceras till en debatt om betygsystem tenderar kriminalpolitiken tyvärr att alltid handla om hur långa straffen ska vara.
Jag tycker att debatten blir påfallande enfaldig eftersom de allra flesta begriper att väldigt få blir en bättre människa av att sitta några år extra i fängelse. Risken för återfall minskar knappast heller av hårdare tag inne på fängelset (svenska fängelser beskylls ju ofta för att vara för humana). Jag har i många år propagerat för mer av den ”mjuka” delen av kriminalpolitiken, alltså mer preventivt arbete både inom och utom Kriminalvårdens regi.
Ändå är det ibland påkallat att faktiskt prata om straff. Ibland är längre straff precis det som behövs, både för att skydda allmänheten från en farlig person och för att möta befolkningens rättsmedvetande.
Det uppmärksammade fallet med den 41-åriga kvinnan som slogs ihjäl av en man som tidigare dömts för grova våldsbrott och av Kriminalvården bedömts som labil, hotfull och med aggressionsproblematik. Trots en uppenbar återfallsrisk släpptes mannen ut i förtid.
Det är nämligen så det svenska rättssystemet fungerar. Kriminalvården påpekade när ”Hagamannen” skulle friges att den inte hade något val. Det är tvåtredjedelsprincipen som gäller, det vill säga att en person som inte misskött sig grovt under sin internering alltid slipper avtjäna den sista tredjedelen av sitt straff.
Denna princip är orimlig, oanständig och anstötlig. Jag förstår faktiskt inte vad den bygger på. Vad är egentligen poängen med att den som dömts till en visst straff i en rättssäker förhandling i en svensk domstol inte ska sitta av straffet i fråga?
Det är få saker jag har så svårt att ta till mig intellektuellt som våld i nära relationer. Hur någon kan slå en person de lever med och säger sig älska är obegripligt. Men det förekommer, och det är vanligare än vad många vill tro (från vänsterhåll kommer tragedin förstås göras till en ”mansfråga”, men det är rättspolitiken vi verkligen behöver diskutera).
Inte minst därför är rättssamhällets svar så oerhört viktigt. Om det inte förmår skydda den som utsätts för våld i sitt eget hem och ge denne upprättelse, vad ska vi egentligen med en rättsstat till? Alice Teodorescu beskriver saken så här:
Frågan handlar inte om kvinnors rättigheter, utan om mänskliga rättigheter och borde engagera alla och envar, inte minst sittande regering som etiketterat sig som ”feministisk”. Men det handlar också om något annat; om synen på brott och straff, om vem som är mest skyddsvärd – offret eller förövaren?
Fallet med dödsmisshandeln som beskrivs ovan är särskilt tragiskt eftersom mannen återföll i brottslighet och att svenska myndigheter begrep att så förmodligen skulle ske. Kvinnans död vilar tungt på landets lagstiftare. De hade faktiskt kunna förhindra det som skedde.
Svensk kriminalpolitik behöver flytta fokus från gärningsman till brottsoffer. Vi måste sluta göra förövare till utsatta offer som inte vet vad de gör. Sådana här händelser urgröper nämligen allmänhetens förtroende för hela rättsstaten, och det blir bara ännu värre när samhället duckar efteråt.
Addera till detta att polisen i allt mindre utsträckning är att lita på när brott begås och rättigheter kränks och vi riskerar att få ett samhälle där människor i allt högre grad litar till sin egen vapenarsenal och de medborgargarden som är en oundviklig del av Sveriges framtid om inget görs nu.
Om någon ger sig på din make eller fru, om någon försöker ta sig in hos dig om natten, skjut först och fråga sedan. Du får ändå bara sitta av två tredjedelar av straffet.
Läs även:
En anhörig till den mördade kvinnan på SVT Opinion
Ja fast straffen är väl satta så att 3 år betyder (skötsamma) 2 år. Vill man ha tre år är det väl bara döma 4,33 år -alla vet ju att att det betyder 3 år. Straffet i sjg måste ju beräknas så att det ger optimal samhällsvinst sammantaget. Ser inte riktigt problemet som annat än semantiskt; möjligheten att någon skulle kunna förledas att tro att 3 år betyder 3 faktiska år-vilket rimligtvis ingen ingen insatt förleds att tro. Om det nu är någon som är potentiellt farlig även efter avsutten tid som Hagamannen antagits vara kan det ju vara rimligt att ha ständig övervakare runt personen även efter straffets avtjänande, det har vi ju råd med när det gäller andra typer av handikapp (personlig assistans). Borde inte utgöra något svart hål i statsbudgeten, och torde vara billigare än fängelse som kostar ca 1miljon/år. Ponera att det är 1000 pers varje år som behöver ha sådan övervakning så skulle vi (med marknadsmässiga (assistens-övervakar-löner -säg 15000kr) säkert klara det med en halv miljard.
Hej.
Terapimetoden har hittills uppvisat lika dåliga resultat som avskräckningsprincipen eller Lex Talionis-dito, i alla fall om man jämför med utfästelser.
Skydda andra från en bevisat farlig (eller bedräglig, eller hänsynslöst egoistisk) person tar prioritet över de olika metoderna.
Att det finns svängrum i straffsatsen skapar godtycklighet – enhetliga påföljder vore bättre. Kreativa påföljder än mer så.
Att göra brott olönsamt måste byggas in som grundprincip, annars blir strafftiden o/e böterna endast en del i en kostnadskalkyl – detta oavsett om det är en blandmissbrukande gängmedlem eller en golfspelande företagsfuskare (och j*vlar i min låda vad dessa blir upprörda när man påpekar att skattefusk och bidragsbrott är landsförräderi och stöld från folket).
Böter bör till exempel alltid vara satta så att totalsumman täcker alla statens kostnader, samt offrets dito, oavsett vilket/vilka brott som begåtts.
Kamratliga hälsningar,
Rikard, lärare
Som vanligt i Sverige säger man att man gör en sak men i verkligheten gör man en annan.
Sossarna skärper straffen.Moderaterna skärper straffen.Fram och tillbaka mest hela tiden.Sedan släpper man ut brottslingar efter två tredjedelar.Oavsett.
Ju grövre brott desto större rabatt.
Som Gryningspyromanen och som nu den här mördaren.
Den ende som inte kommit på fråga är Leif Axmyr.Men sen mördade han ju en framgångsrik sosse-politikers styvson också.Då är det andra bullar.
Karln är ju garanterat farlig och ångrar sig inte…
Samma tankekedja leder till att politikerna oroar ihjäl sig över IS-krigarnas mänskliga rättigheter och det totala förnekandet av hedersvåld och förtryck på asylboenden.Man vill bara inte se verkligheten eftersom det skulle ställa krav på ängsliga politiker.Så offer får fortsätta vara offer tills de förstått att dagens politiker bara inte kan sitta kvar om något ska kunna förändras.
Jag tycker överhuvudtaget att det verkar svårt att få tag i evidensbaserad forskning kring kriminologi. Antingen har vi hårdare-straff-gänget (öga-för-öga-tand-för-tand) eller så har vi marxisterna som vill hitta "rättvisa" straff där det skall kompenseras för klassförtryck/rasism etc. Det enda rimliga sättet att förhålla sig på måtte väl vara vetenskapligt evidensbaserade straff. Det vill säga man beräknar fram de straff som ger högst samhällsmässig utdelning. Man sätter ett ekonomiskt pris på varje brott och så sätter man straffen så straffen motsvarar kostnadsminimum.
Fast även Leif Axmyr slapp ju ut häromdagen…
@Maria
Ja det gjorde han ju….efter 34 år i fängelse.Ingen 2/3-dels rabatt där inte.
Skulle ens Anders Behring Breivik ha fått sitta så länge?