För några veckor sedan skrev 23 moderata kommunalråd i Stockholms län – från Norrtälje till Botkyrka, från Upplands Väsby till Södertälje – att regeringen måste bromsa utslussningen av nyanlända till kommunerna. Det finns helt enkelt inte bostäder att placera dem i. Denna uppmaning föll föga förvånande för döva öron.

Den rödgrönrosa majoriteten i Stockholms stad uppmanar stadens medborgare att öppna sina hem. Inte ens stadens eget sociala bostadsbolag SHIS klarar längre att tillhandahålla tillräckligt med bostäder för att möta behovet. Sista utvägen är att be invånarna komma till undsättning. Och varför inte – med tanke på hur många som dels röstat för denna politik, dels varit aktiva i Refugees Welcome torde bostadsbekymret kunna lösas tämligen omgående. För de menade väl allvar med ”refugees welcome”?

Eftersom regeringen tiger agerar nu kommun efter kommun på egen hand. Ekerö säger nej till att ta emot fler nyanlända. Till och med i röda Östersund har debatten väckts sedan Sverigedemokraterna och Moderaterna krävt ett ”flyktingstopp” (majoriteten vill dock fortfarande öppna plånboken).

Ylva Johansson spelar förvånad över Ekerös beslut. Det kan hon rimligtvis inte vara. Regeringen har arbetat systematiskt för att sänka statens kostnader för migrationspolitiken och stegvis lägga dem på kommunerna. Ministern torde vara väl medveten om att det inte går att trolla fram bostäder, i synnerhet inte i små villakommuner som saknar stora kommunala bostadsbolag. Att kommunen är ”rik” är i detta sammanhang oviktigt.

Paniken är påtaglig. På många håll i landet köps det bostadsrätter och även villor åt nyanlända, vilket irriterar boende eftersom kommunen i praktiken budar mot kommuninvånarna med kommuninvånarnas egna pengar. I halländska Kungsbacka förbereder sig kommunen för att ordna sovsalar åt nyanlända. Många kommer alltså flytta från en någorlunda normal boendesituation på ett asylboende till en sovsal ute i en kommun.

Bostadskrisen är ett gigantiskt problem. Men det är inte det enda. Socialstyrelsen slår i en ny rapport larm om att trycket från asylsökande har påverkat hälso- och sjukvården negativt:

Störst är utmaningarna inom primärvård, mödrahälsovård, förlossningsvård, barnhälsovård, barnpsykiatri, infektionsvård och tandvård. Det är områden där situationen redan innan var ansträngd, bland annat på grund av personalbrist.

Det var bland annat med dessa brister i åtanke som regeringen drog i nödbromsen för ett år sedan. Socialtjänsten började Lex Sarah-anmäla sig själv och sjukvården stod inför en partiell systemkollaps.

Hotet är emellertid inte över – ty under de kommande åren väntas vågen av anhöriginvandrare. Det har pratats mycket om hur de nya asylreglerna försvårar familjeåterförening. Men de allra flesta asylsökande som kom under fjolåret kommer prövas mot de gamla generösa reglerna. Merparten kan därför ta hit sina familjer utan krav på att behöva ordna bostad eller försörjning i förväg.

Bara under 2017 förväntas Migrationsverket registrera 91 000 anknytningsärenden. Även dessa är människor som ska bo någonstans. Gå i skolan. Träffa läkare. Få en tandläkartid. Föda barn. En redan ansträngd situation kommer att förvärras betänkligt på många håll runt om i landet. Vilket kommer märkas i människors vardag.

Med hänsyn till sitt ansvar för de egna kommuninvånarna bör landets kommuner sätta stopp för fortsatt utplacering av nyanlända tills det finns kapacitet till ett bra mottagande. Anvisningslagen medger inga sanktioner, och staten kan ändå inte gärna sätta landets kommuner i fängelse.


Det är dags att sluta spela bingo med samhällskontraktet.

Läs även:
Sanna Rayman (måste läsas)

Anders är alltid Anders.