I en intervju i DN medger Stefan Löfven för första gången att de etablerade partierna, till vilka hans eget onekligen räknas, har misslyckats med att se samhället som väljarna ser det. Det tog bara drygt två år för honom att nå den slutsatsen.

Stefan Löfvens tonläge har ändrats radikalt, steg för steg, sedan valet. I maj 2015 sade statsministern att asylinvandringen till Sverige var ”en liten ansträngning”. Under tidig höst stod han på Medborgarplatsen och mottog folkets jubel för en fortsatt generös asylpolitik. Samma höst kom så många asylsökande att mottagningssystemet kollapsade. Löfvens regering infördes gränskontroller och de är ett år senare fortfarande kvar.

I en intervju i Financial Times så sent som i våras ansåg Löfven att alla kurvor i Sverige pekar åt rätt håll och att det faktum att så många svenskar anser att landet tvärtom går åt fel håll är ”surrealistiskt”. Detta uttalande har Löfven fått äta upp flera gånger – det symboliserade just det världsfrånvända etablissemang som alltfler svenskar har fått nog av.

Månne har han lärt något av det hela för det är en lite mer ödmjuk statsminister som framträder i DN.

”Det finns ingen organiserad ondska eller rasism i detta utan är en rädsla och oro om samhället kommer att fungera.”

Löfvens svar på varför populistiska krafter växer är att ”det handlar om människors rädsla och oro”. Detta är en grov förenkling och om statsministern på allvar tror att rädsla är förklaringen har han inte kommit så mycket närmare en lösning än han var för två år sedan. Han utvecklar emellertid resonemanget något och tycks landa åtminstone i närheten av en rimlig analys (om än omformulerad): ”vi har misslyckats.”

Det växande stödet för icke-etablissemangspartier handlar i grunden om ett missnöje med de etablerade partierna och missnöjet grundas i sin tur i ett politiskt misslyckande. Ett misslyckande med skolan. Med att upprätthålla lag och ordning. Med vården. Med bostadsförsörjningen. Med arbetsmarknadspolitiken. Svensk politik har under alldeles för lång tid kört i samma invanda hjulspår. Partierna har inte förmått tänka nytt, och det går inte att hitta många spår av nytänkande hos vare sig Socialdemokraterna, Moderaterna eller Centerpartiet nu heller.

Löfvens nya signaler kommer kritiseras från vänsterhåll, men den fajten har han råd att ta i sin jakt på förlorade mittenväljare. Det många kommer sätta ett frågetecken för är hans trovärdighet. Efter alla utspel om rasism, nazism och allmän brunsmetning skorrar det ganska falskt när den socialdemokratiske ledaren nu sträcker ut en hand och säger att han förstår. Att väljarna inte är onda eller rasistiska.

Statsministern vill förstås undvika att göra som Hillary Clinton gjorde – förolämpa miljoner väljare. Det slår alltid tillbaka. Frågan är vad skillnaden är här, ty det är en utmaning att förklara varför väljare som inte är onda röstar på partier som enligt Löfven vill montera ned den svenska välfärden och kasta ut cancersjuka på gatan. Eller varför väljare som inte är rasistiska röstar på ett parti som enligt Löfven är nyfascistiskt och rasistiskt.

Sverige har plötsligt en regeringschef som säger sig förstå folket. Han har knappt två år på sig att visa det.

Läs även:
Fnordspotting