Det var en sällsam syn av infantil naivitet som nästan var lite rar någonstans när Svenska Freds ordförande Kerstin Bergeå satt i SVT:s intervjuprogram 30 minuter och hävdade att Sverige vid en rysk invasion skulle kunna göra som ukrainarna gjorde och plocka ned vägskyltarna för att förvirra fienden. Sicket motstånd vi skulle kunna göra utan att ens hålla i ett vapen.

Under detta ofrivilligt komiska utspel vilar dock något betydligt allvarligare. Bergeå hävdar nämligen också att en svensk upprustning är fel då den kan reta Ryssland. Enligt Svenska Freds skapar upprustningen en spiral som kan leda till krig.

Detta är lite av ett missförstånd. Det är inte ett starkt försvar som skapar krig, det är enskilda länders expansiva planer, imperialistiska föreställningar (Putin) och inte sällan enskilda makthavares behov av ett krig för att behålla makten (Netanyahu). Ett starkt försvar verkar avskräckande på den som eventuellt har ondsinta planer. Ett betydligt bättre rustat Ukraina, kanske med Natos stöd, hade förmodligen räckt för att Putin skulle avstå sitt meningslösa krig.

Bergeå påminner om att Svenska Freds inte begärde vapenstöd till Vietnam heller utan krävde ”USA ut ur Vietnam!” Det kan man ju göra som en liten förening. Att ordna demonstrationer, måla plakat och skrika slagord är helt i sin ordning i en demokrati. Men för ett land är det helt verkningslöst som policy. Fredisar drömmer sig säkert tillbaka till den tid då Sverige var neutralt (åtminstone officiellt) och var världsmästare i avståndstaganden och fördömanden men betydligt sämre på handling.

Ukraina hade inte överlevt om alla allierade nöjt sig med att snickra plakat och skicka skriftliga avståndstaganden i FN. Det Ukraina begärde och slutligen också fick var ett brett militärt stöd. Även humanitärt och ekonomiskt, självfallet, men det var vapnen som hjälpte Ukraina att hålla emot längre än bara de första veckorna innan de började få igång en egen produktion av bland annat drönare. Tyskland började med att skicka hjälmar. Senare godkände de även luftvärnssystem, stridsvagnar och ammunition.

Svenska Freds hållning lider av framför allt två problem: naivitet och hyckleri. De medger nämligen att Sverige inte kan lägga ned sitt försvar här och nu, även om vi ska verka för nedrustning. Visionen är således något som baseras på tro mer än verkliga förhållanden. Lite som att tro på Jesus återkomst. Det kan man absolut göra, men det blir svårt att lägga försvarspolitiken utifrån den tron.

Därtill hycklar Bergeå när hon säger att det var legitimt att andra länder hjälpte Ukraina med vapen i krigets början men att just Sverige borde ha tagit en annan roll. Då är frågan plötsligt inte principiell utan enbart en fråga om Sveriges roll, som i likhet med klimatpolitiken aldrig kan bli avgörande för världen oavsett vad vi företar oss.

Svenska Freds ordförande är noggrann med att peka på att det är Putin som bär huvudansvaret för kriget, men hon vill ändå problematisera frågan genom att lyfta in Natos utvidgning. Här går hon onekligen Rysslands ärenden, ty detta är det Putin ständigt upprepar i sina långa tirader om ”grundorsakerna” till kriget. Eftersom Kreml vunnit Vita husets öra och just Natofrågan tycks vara enklast att sälja in till fredisar i Väst trycker Moskva mycket på just den frågan. Vi hör inte så mycket om den så kallade denazifieringen av den ukrainska ledningen längre.

Detta handlar om fokusförflyttning och att flytta skulden till kriget från Ryssland till Väst. Putin drog samma visa ännu en gång när han träffade ryska ubåtsbesättningar i Arkhangelsk häromdagen. ”Vi startade inte kriget”, upprepade han. Genom sina utspel gör sig Svenska Freds, medvetet eller inte, till talespersoner för den ryska hållningen.

”Det är inte OK att Putin har de här vapnen”, säger Bergeå med hänvisning till Rysslands kärnvapen. Nej, tänk om världen var annorlunda och leddes av Pippi Långstrump eller Bamse. Men nu är det inte riktigt så, och vi behöver agera därefter. Idén om att världens värsta regimer ska nedrusta och lägga ned sina planer på att söndra och härska varefter vi alla samlas runt lägerelden och sjunger tillsammans passar möjligen i sagoböckernas värld. Men ingen annanstans.

No nukes, no nukes!